Är varje omgift frånskild människa en äktenskapsbrytare?
En av de mest smärtsamma frågorna inom kristen undervisning gäller skilsmässa och omgifte. Många kristna har fått lära sig en mycket enkel formel: om en människa skiljer sig och sedan gifter om sig lever hon i äktenskapsbrott.
Vid första anblicken tycks Jesu ord ge stöd åt just en sådan slutsats. Jesus säger:
“Whosoever putteth away his wife, and marrieth another, committeth adultery…”
— Luke 16:18, KJV
Läst isolerat kan detta framstå som fullständigt entydigt: skilsmässa plus omgifte är äktenskapsbrott.
För många troende har detta blivit en mycket tung börda. Människor vars äktenskap har gått sönder genom otrohet, övergivenhet, långvarig försummelse, misshandel eller andra allvarliga förbundsbrott har ibland fått höra att trohet mot Gud innebär att de därefter måste leva ensamma resten av livet.
Men frågan är om det verkligen är detta Jesus lär.
När Jesu ord läses i sitt bibliska, historiska och juridiska sammanhang framträder en mer nyanserad bild. Jesu undervisning handlar inte om att döma varje människa som efter en verklig och legitim skilsmässa ingår ett nytt äktenskap. Han konfronterar framför allt ett missbruk av skilsmässan, där en människa kunde göra sig av med sin äktenskapspartner för egen bekvämlighets skull och sedan försöka använda lagen för att rättfärdiga sitt handlande.
Den avgörande frågan blir därför inte enbart:
Har en skilsmässa ägt rum?
Den djupare frågan är:
Vad hände med äktenskapsförbundet?
Om ett äktenskapsförbund verkligen har dött genom allvarligt och bestående förbundsbrott är omgifte inte automatiskt detsamma som äktenskapsbrott.
För att förstå detta måste vi se vad Jesus faktiskt fördömde.
Jesu ord måste läsas i sitt sammanhang
De bibelställen som vanligtvis används i diskussionen finns framför allt i Matteus 5, Matteus 19, Markus 10 och Lukas 16. Om dessa verser läses ensamma, utan den gammaltestamentliga förbundslag som ligger bakom dem, kan de låta mycket absoluta.
Men en enskild formulering får inte ryckas loss från sitt sammanhang. Jesus talade inte i ett historiskt eller juridiskt vakuum. Han talade till människor som redan levde inom ett förbundssystem och som kände till Mose lag och de pågående judiska diskussionerna kring skilsmässa.
Detta blir särskilt tydligt i Matteus 19.
Fariséerna frågar Jesus:
“Is it lawful for a man to put away his wife for every cause?”
— Matthew 19:3, KJV
Lägg märke till frågans formulering.
De frågar inte enbart:
Är skilsmässa tillåten?
De frågar om en man får skilja sig från sin hustru “for every cause” – av vilken orsak som helst.
Det är avgörande för förståelsen av det efterföljande samtalet.
Frågan om skilsmässa ”av vilken orsak som helst”
Bakom fariséernas fråga låg en känd judisk diskussion om hur Femte Moseboken 24 skulle förstås.
Två rabbinska skolor hade kommit att representera olika tolkningar. Hillels skola tillät en mycket bred tolkning av skilsmässorätten. En man kunde i praktiken skilja sig från sin hustru på mycket obetydliga grunder, om han fann något hos henne som misshagade honom.
Shammais skola tolkade däremot texten betydligt snävare.
När fariséerna frågade Jesus om en man fick skilja sig från sin hustru “for every cause”, ställde de alltså en fråga som redan var laddad med denna pågående juridiska och religiösa debatt.
Frågan var i praktiken:
Kan en man göra sig av med sin hustru nästan när som helst, bara därför att han inte längre är nöjd med henne?
Jesu svar är nej.
Han förkastar tanken att äktenskapsförbundet kan behandlas lättvindigt.
Jesus öppnar inte dörren för godtycklig skilsmässa. Tvärtom stänger han en dörr som människor hade använt för att kringgå förbundets ansvar.
Detta förändrar hur hela texten bör förstås.
Jesus stänger inte dörren för den sårade och övergivna parten. Han stänger en juridisk och religiös kryphålslösning för den som själv vill bryta sitt förbund.
Jesus upphäver inte äktenskapets förbundsskydd
Jesu undervisning bör därför inte förstås som att han avskaffar alla de skydd som fanns inom Mose lag för människor vars äktenskap faktiskt hade brutits sönder.
Han konfronterar i stället lättvindig och självisk skilsmässa.
Det är en mycket viktig skillnad.
Jesus säger inte att den människa som blivit bedragen, övergiven eller allvarligt kränkt genom ett förstört äktenskapsförbund automatiskt måste förbli ensam resten av livet.
Han riktar sin skarpa kritik mot människor som försöker använda skilsmässan som ett verktyg för att göra sig av med en trogen äktenskapspartner.
Det handlar alltså inte om att göra skilsmässa lättare.
Det handlar om att förstå vem Jesu varning riktas mot.
Att ”sända bort” någon var inte alltid detsamma som en fullbordad juridisk skilsmässa
Här finns dessutom en historisk och juridisk skillnad som lätt går förlorad för en modern läsare.
Att en man skickade bort sin hustru innebar inte nödvändigtvis att hon samtidigt hade blivit juridiskt frigjord från äktenskapet.
En man kunde i praktiken kasta ut sin hustru utan att ge henne ett formellt skilsmässobrev.
Resultatet blev förödande.
Kvinnan kunde då vara bortstött från mannens hem samtidigt som hon fortfarande juridiskt var bunden till honom. Hon hade alltså blivit fråntagen sitt hem och sin försörjning utan att samtidigt ha fått den juridiska frihet som gjorde det möjligt för henne att gå vidare.
Hon hamnade mellan två världar.
Hon var inte längre välkommen som hustru, men hon var inte heller juridiskt fri.
Det är mot denna bakgrund Jesu ord får ytterligare betydelse.
Jesus skyddar den utsatta parten mot exploatering.
Ett system som kunde utnyttja kvinnan
Problemet var inte endast romantiskt eller känslomässigt. Det kunde också finnas ekonomiska motiv.
En man kunde vilja göra sig av med sin hustru utan att bära de juridiska och ekonomiska konsekvenser som en verklig skilsmässa medförde. Med moderna termer skulle vi kunna jämföra detta med att försöka undvika ekonomiskt ansvar, återbetalning av hemgift eller andra skyldigheter som följde av upplösningen av äktenskapet.
Mannen ville i praktiken kunna säga:
Jag vill inte längre leva med dig, men jag tänker inte heller ge dig den juridiska frigörelse som gör att du kan bygga upp ett nytt liv.
Detta är inte rättfärdighet.
Det är exploatering.
Jesus försvarar därför inte mannen som vill kasta bort sin hustru och samtidigt undvika konsekvenserna. Han konfronterar honom.
Jesu ord riktas inte i första hand mot den övergivna kvinnan som försöker bygga upp sitt liv igen. De riktas mot mannen som vill göra sig av med henne utan att ta det juridiska och förbundsmässiga ansvaret för vad han gör.
Jesus förbjuder alltså inte en bibliskt legitim skilsmässa genom att göra den utsatta parten till fånge.
Han förbjuder missbruket av skilsmässan.
Detta är något helt annat än att säga att varje frånskild kristen som senare gifter om sig lever i ett permanent tillstånd av äktenskapsbrott.
Lukas 16:18 som en koncentrerad juridisk varning
Lukas 16:18 är en av de verser som ofta används för den absoluta tolkningen:
“Whosoever putteth away his wife, and marrieth another, committeth adultery…”
— Luke 16:18, KJV
Läst helt för sig själv kan versen uppfattas som om varje omgifte efter varje form av skilsmässa automatiskt är äktenskapsbrott.
Men när uttalandet läses mot den juridiska och förbundsmässiga bakgrunden blir varningens innebörd tydligare.
Den kan förstås utifrån situationen där en man gör sig av med sin hustru utan att på ett legitimt sätt lösa upp äktenskapet och därefter gifter sig med en annan kvinna.
Det första förbundet finns då fortfarande kvar.
Han har inte blivit utsatt för ett förbundsbrott och därefter blivit frigjord. Han är själv den som försöker överge sitt ansvar för att kunna gå vidare till någon annan.
Då är det nya förhållandet ett äktenskapsbrott, eftersom det sker i strid med ett fortfarande existerande förbund.
Jesu fördömelse riktas därmed mot orättfärdigt bortstötande och förbundssvek, inte mot varje nytt äktenskap som ingås efter en legitim upplösning av ett redan förstört äktenskapsförbund.
Mose lag förutsätter möjligheten till ett nytt äktenskap
Femte Moseboken 24 är central för frågan.
Där beskrivs en kvinna som skiljs från sin förste man, lämnar hans hus och därefter blir en annan mans hustru.
Det intressanta är vad texten inte gör.
Den fördömer inte automatiskt kvinnan för att hon blivit en annan mans hustru.
Den kallar inte hennes andra äktenskap för äktenskapsbrott.
I stället reglerar lagen vad som därefter får ske.
Det innebär att texten förutsätter, snarare än diskuterar, att en lagligt frånskild kvinna kan bli en annan mans hustru.
Det finns ingen moralisk varningssignal i själva texten som säger att hennes nya äktenskap i sig är ett äktenskapsbrott.
Mose lag behandlar skilsmässan som en tragisk verklighet i en fallen värld och reglerar dess konsekvenser.
Jesus upphäver inte detta genom att ge den part som blivit utsatt för förbundsbrott en ännu tyngre börda.
Han konfronterar människor som missbrukar systemet.
Skilsmässan är inte alltid det som dödar äktenskapet
Här behöver ytterligare en viktig skillnad göras.
Många tänker att det är själva skilsmässan som förstör äktenskapet.
Men juridiska skilsmässopapper behöver inte vara det som dödar förbundet.
Förbundet kan redan ha blivit förstört.
Otrohet kan bryta sönder ett äktenskap.
Övergivenhet kan bryta sönder det.
Våld och misshandel kan bryta sönder det.
Ett ihållande och allvarligt förvägrande av äktenskapets grundläggande förpliktelser kan bryta sönder det.
Djup och bestående otrohet mot förbundets skyldigheter kan slutligen innebära att det som skulle vara ett levande äktenskapsförbund i verkligheten redan har blivit förstört.
Den juridiska skilsmässan kan då vara ett erkännande av någonting som redan har inträffat.
En dödsattest dödar inte en människa.
Den konstaterar att döden redan har inträffat.
På liknande sätt behöver inte skilsmässodokumentet vara det som dödar äktenskapsförbundet. Det kan vara det juridiska erkännandet av att förbundet redan har blivit förstört.
Förbundsbrott och förbundsdöd är inte samma sak
Detta innebär att vi måste skilja mellan förbundsbrott och förbundsdöd.
När någon överger en trogen make eller maka därför att han eller hon vill inleda en annan relation sker ett förbundsbrott.
Det är just den sorts svek Jesus konfronterar.
Men det finns också situationer där ett äktenskapsförbund under lång tid har utsatts för sådana allvarliga och bestående brott att förbundet faktiskt har dött.
Att juridiskt erkänna denna verklighet är inte samma sak som att själv förråda förbundet.
Och om ett äktenskap verkligen har upplösts på bibliskt legitima grunder följer det inte automatiskt att varje framtida äktenskap är äktenskapsbrott.
Att påstå detta riskerar att blanda samman den skyldige förbundsbrytaren med den människa som blivit utsatt för förbundsbrottet.
Paulus: den övergivne är inte bunden
Paulus ger ytterligare vägledning i 1 Korinthierbrevet 7.
Han skriver:
“But if the unbelieving depart, let him depart. A brother or a sister is not under bondage in such cases: but God hath called us to peace.”
— 1 Corinthians 7:15, KJV
Uttrycket “not under bondage” är viktigt.
Paulus säger inte bara att den troende får känna sig emotionellt fri från situationen. Orden uttrycker en verklig frigörelse från den bindning som den andra parten vägrar att upprätthålla.
Paulus säger inte:
Du får leva separat från personen, men du måste ändå förbli bunden till honom eller henne resten av ditt liv.
Han säger:
“A brother or a sister is not under bondage in such cases.”
Detta måste tas på allvar när frågan om övergivenhet och äktenskapsförbund behandlas.
Separation är däremot inte automatiskt skilsmässa
Här behövs samtidigt en viktig gränsdragning.
Att två makar lever separerade betyder inte automatiskt att äktenskapsförbundet har upphört.
Det kan finnas situationer där separation är nödvändig därför att det finns fara, allvarliga konflikter, instabilitet eller behov av ingripande och hjälp.
I vissa situationer kan fysisk separation vara nödvändig för säkerheten.
Men separation i sig innebär inte automatiskt frihet att gifta om sig.
Frågan måste fortfarande vara:
Har äktenskapsförbundet verkligen upphört, eller lever makarna endast åtskilda?
Det är inte samma sak.
Varför omgifte inte alltid är äktenskapsbrott
Äktenskapsbrott kan inte definieras enbart som:
ett äktenskap som ingås efter en skilsmässa.
Äktenskapsbrott är ett brott mot ett existerande äktenskapsförbund.
Det är därför frågan om det första förbundets verkliga tillstånd är så viktig.
Om någon lämnar en trogen äktenskapspartner för att kunna leva med någon annan är det ett svek mot ett levande förbund.
Ett juridiskt dokument kan inte användas för att göra detta svek rättfärdigt.
Ingen kan överge en trogen make eller maka för bekvämlighets skull, skaffa skilsmässopapper och därefter hävda att allt automatiskt är bibliskt legitimt.
Det är just den typen av förräderi mot äktenskapsförbundet som Jesu undervisning fördömer.
Men situationen är annorlunda när förbundet faktiskt har blivit förstört genom exempelvis otrohet, övergivenhet, misshandel eller ett ihållande förvägrande av förbundets grundläggande skyldigheter och den oskyldiga parten därefter blir juridiskt frigjord.
Om förbundet verkligen har dött finns det inte längre ett levande äktenskapsförbund att begå äktenskapsbrott mot.
Omgiftet förråder då inte ett fortfarande levande förbund.
Ett skilsmässodokument skapar inte automatiskt frihet
Detta får emellertid aldrig reduceras till frågan om någon har ett juridiskt skilsmässobevis.
Ett papper i sig avgör inte den andliga och moraliska frågan.
Den djupare frågan är:
Vad hände med förbundet?
Dog förbundet verkligen?
Eller övergav någon ett fortfarande levande förbund därför att han eller hon ville komma därifrån?
Det är två helt olika situationer.
Det ena handlar om att erkänna att ett förbund har blivit förstört.
Det andra handlar om att själv förstöra eller överge förbundet för att få vad man vill ha.
Därför kan samma juridiska ord – skilsmässa – beskriva moraliskt mycket olika verkligheter.
När är omgifte inte äktenskapsbrott?
Omgifte behöver inte vara äktenskapsbrott när det första äktenskapsförbundet verkligen har brutits på bibliskt legitima grunder och skilsmässan juridiskt erkänner den verklighet som redan uppstått.
Den som söker ett nytt äktenskap får samtidigt inte vara den som övergav sitt ansvar enbart av bekvämlighet eller för att kunna inleda ett annat förhållande.
Där det finns egen synd behöver det också finnas ärlighet och omvändelse.
Helande behöver få ta tid.
Ett nytt äktenskap bör ingås “in the Lord”, med vishet, integritet och respekt för vad äktenskapet faktiskt är inför Gud.
Därför är frågan inte bara:
Har du ett skilsmässobevis?
Frågan är:
Vad hände med förbundet?
Var det sårat men fortfarande möjligt att rädda?
Eller förstördes det genom ett bestående mönster av svek, övergivenhet, våld, misshandel eller förvägrande av äktenskapets grundläggande förpliktelser?
Det är denna djupare bedömning som måste göras.
Svårigheter är inte detsamma som ett dött förbund
Denna förståelse får aldrig användas för att göra skilsmässan lättvindig.
En svår period i äktenskapet betyder inte att förbundet är dött.
Konflikter betyder inte automatiskt att förbundet är dött.
Besvikelse betyder inte att förbundet är dött.
Känslomässig distans betyder inte i sig att förbundet är dött.
Äktenskap går igenom svåra perioder. Människor förändras. Relationer kan skadas och därefter läkas.
Därför måste verklig förbundsdöd urskiljas med stor försiktighet.
Det handlar om mönster över tid, verkliga omständigheter, tydliga förbundsbrott och en bestående vägran att omvända sig och återupprätta det som förstörts.
Detta är något helt annat än att säga:
Jag är inte lycklig längre, alltså är mitt äktenskap dött.
En sådan hållning skulle föra oss tillbaka till just den lättvindiga syn på skilsmässan som Jesus konfronterade.
Biblisk frihet får aldrig bli ett försvar för flykt
Undervisningen om frihet från ett förstört äktenskapsförbund får därför aldrig användas för att legitimera impulsiva beslut.
Den får inte användas för att helga flykt.
Den får inte användas för att välsigna hemligheter och otrohet.
Den får inte heller användas för att ge ett religiöst språk åt ett förhållande som egentligen började genom svek.
Om en ny relation började genom bedrägeri, känslomässig otrohet eller hemlighetsmakeri måste detta konfronteras ärligt.
Man kan inte först skapa ett förbundsbrott och därefter använda Bibeln för att rättfärdiga resultatet.
Frihet från ett dött förbund innebär inte att visheten har upphört att gälla.
Helande spelar roll.
Tid spelar roll.
Ansvar spelar roll.
Andligt mogna råd spelar roll.
Ärlighet spelar roll.
Omvändelse spelar roll.
Frågor som bör ställas före ett nytt äktenskap
Den som överväger ett nytt äktenskap efter en skilsmässa behöver därför pröva sin situation inför Gud med stor ärlighet.
Vad var det egentligen som hände i det tidigare äktenskapet?
Vem övergav vem?
Fanns det otrohet?
Fanns det verklig övergivenhet?
Fanns det misshandel, våld eller ett bestående förvägrande av äktenskapets grundläggande skyldigheter?
Fanns det försök till försoning?
Fanns det omvändelse?
Var förbundet svårt sårat men fortfarande levande, eller hade det genom ett bestående mönster faktiskt blivit förstört?
Finns det något i den egna historien som behöver bekännas och göras upp med innan ett nytt äktenskap ingås?
Har den nya relationen vuxit fram öppet och hederligt, eller började den genom hemligheter och känslomässig eller fysisk otrohet?
Finns det tillräckligt med tid för helande och nykter eftertanke?
Ett nytt äktenskap bör inte användas som flykt från det gamla.
Men det innebär inte heller att den människa som blivit utsatt för ett verkligt förbundsbrott måste betraktas som moraliskt fastkedjad vid den person som förstörde förbundet.
Jesus lade inte en livslång snara omkring den sårade
Det finns människor som under många år har levt med föreställningen att eftersom deras äktenskap tog slut tog också deras framtid slut.
De blev bedragna.
De blev övergivna.
De blev berövade sådant som hör till ett verkligt äktenskapsförbund.
Några utsattes för misshandel eller andra allvarliga former av svek.
Ändå fick de höra att om de någonsin byggde upp sitt liv tillsammans med någon annan skulle de själva bli äktenskapsbrytaren.
Men Jesu undervisning bör inte användas för att lägga en livslång snara omkring den människa som redan blivit sårad.
Jesus skyddar äktenskapets helighet.
Och just därför konfronterar han den som missbrukar sin makt för att kasta bort sin äktenskapspartner utan konsekvenser.
Det är den starkare parten som hindras från att behandla förbundet lättvindigt.
Detta är något helt annat än att göra den övergivna parten till fånge för resten av livet.
Kan en kristen gifta om sig efter skilsmässa?
Svaret kan därför inte reduceras till ett ovillkorligt ja eller nej enbart utifrån det faktum att en skilsmässa har ägt rum.
Den avgörande frågan är vad som har hänt med äktenskapsförbundet.
När ett förbund verkligen har dött på bibliskt legitima grunder och den utsatta parten har blivit lagligt frigjord behöver ett senare äktenskap inte betraktas som ett permanent äktenskapsbrott.
Äktenskapsbrottet består i sveket mot ett existerande förbund.
Om någon lämnar en trogen äktenskapspartner för att kunna få någon annan är detta ett allvarligt förbundsbrott. Ett skilsmässodokument gör inte automatiskt detta rätt.
Men när ett förbund faktiskt har förstörts genom allvarligt och bestående svek är situationen en annan.
Ett nytt äktenskap förråder inte ett förbund som inte längre existerar.
Detta gör inte skilsmässan mindre tragisk.
Ett äktenskaps död är en verklig tragedi.
Men tragedin behöver inte innebära att den sårade människans hela framtid också måste dö.
Bibeln tar äktenskapsförbundet på största allvar. Just därför måste både förbundets trohet och förbundets verkliga sönderfall tas på allvar.
Jesu ord får inte användas för att legitimera lättvindig skilsmässa.
Men de bör inte heller användas för att döma den övergivna och sårade människan till livslång ensamhet när ett äktenskapsförbund faktiskt har blivit förstört.
Den bibliska frågan är därför djupare än:
Är personen frånskild?
Frågan är:
Vad hände med förbundet?
Det är där prövningen måste börja.