DBLM Akademin – Kursföreläsning
Inledning: Ett brev för den yttersta tiden – och för nyfrälsta
Första Thessalonikerbrevet är inte bara det första Paulus skrev – det är ett brev särskilt lämpat för nyomvända kristna. Det börjar med frälsning och avslutas med uppryckandet, och innehåller lära, tröst och uppmuntran för den som nyss tagit emot evangeliet. Det är ett brev utan direkta Gamla Testamentet-citat, vilket passar den hednakristna publiken. Paulus fokuserar på frälsningens trygghet, den troendes identitet i Kristus och det framtida hoppet: Herrens återkomst.
Brevet skrevs omkring år 49 e.Kr., troligen från Korint. I Apostlagärningarna 17 ser vi hur Paulus tillsammans med Silas (Silvanus) och Timoteus anländer till Thessalonika och predikar i synagogan under tre sabbater. Många tror, men de judiska ledarna blir avundsjuka och skapar upplopp. Paulus måste snabbt lämna staden, men lämnar efter sig en grupp frälsta som han nu skriver till – nyfödda i tron som han inte fått undervisa färdigt. Detta brev fyller det tomrummet.
Lektion 1; 1 Thessalonikerbrevet 1:1–3 – I Kristus, i nåd, i bön och i tjänst
Paulus, Silvanus och Timoteus – tre tjänare i samverkan
“Paul, and Silvanus, and Timotheus…” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Brevet inleds med tre namn. Paulus – aposteln till hedningarna – nämns först. Han är den Gud gett uppenbarelsen om denna nuvarande hushållning (Efesierbrevet 3:1–5). Tillsammans med honom nämns Silvanus (även kallad Silas) och Timoteus. Dessa var inte bara medarbetare – de var predikare, lärjungar och andliga söner som Paulus tränat upp personligen.
Silas omnämns ofta i Apostlagärningarna, och återfinns också i 2 Corinthians 1:19, 1 Thessalonians 1:1, 2 Thessalonians 1:1, och 1 Peter 5:12. Han verkar senare ha arbetat med Petrus, vilket väcker intressanta frågor: Var det Paulus som skickade Silas till Petrus för att hjälpa honom förstå evangeliets fullhet? Vi vet att Petrus själv hade svårt att fullt ut släppa sin judiska bakgrund, och att Paulus offentligt tillrättavisade honom enligt Galatians 2:11–14. Silas kanske blev en brygga.
Timoteus, å andra sidan, är mycket tydligt en av Paulus närmaste medarbetare. Acts 16:1 berättar att han var son till en judinna men hade en grekisk far. Paulus lät omskära honom – inte för frälsningens skull, utan för att undvika att väcka anstöt hos judarna i synagogorna de skulle besöka. Detta är ett exempel på 1 Corinthians 9:20–22, där Paulus säger: “To the Jews I became as a Jew…” (KJV).
Timoteus var alltså född under nåden, behövde inte omskäras, men lät sig omskäras ändå – för evangeliets skull. Det visar hans hjärta. Vem gör något sådant som vuxen? Vem underkastar sig något så smärtsamt för att andra ska kunna bli frälsta? Det är hängivenhet. Det är kärlek. Det är att lida för att andra ska få höra evangeliet.
Till församlingen – inte en byggnad, utan ett folk
“…unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ…” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Paulus riktar brevet till församlingen – inte till en specifik kyrkobyggnad, utan till alla troende i staden. Ordet ”church” (grekiska: ekklesia) betyder de utkallade – ett folk, inte en plats. En vanlig missuppfattning i dag är att kyrkan är en byggnad med torn och kors. Men Kristus dog inte för trä och tegel. Han dog för människor. “Christ also loved the church, and gave himself for it.” (Ephesians 5:25, KJV)
Bibeln talar om två slags församling:
- Den lokala församlingen – de troende som möts på en plats.
- Kristi kropp – alla frälsta världen över, förenade i Anden.
När Paulus skriver till “the church… in God the Father and in the Lord Jesus Christ”, bekräftar han att dessa troende är förenade med Gud. Hur sker detta? Genom tron. Genom evangeliet.
Att vara i Kristus – ett av de stora mysterierna
När man blir frälst – genom att tro evangeliet (1 Corinthians 15:1–4, KJV) – blir man andligt förenad med Kristus. Man är i Honom, och Han i oss. “That Christ may dwell in your hearts by faith…” (Ephesians 3:17, KJV). “There is therefore now no condemnation to them which are in Christ Jesus…” (Romans 8:1, KJV).
Detta är ett av de sju mysterier Gud uppenbarade för Paulus. I Colossians 1:27 står: “…this mystery… which is Christ in you, the hope of glory.” (KJV). Den troende har Kristus boende i sig – och är samtidigt i Honom. Denna ömsesidiga andliga enhet är oåterkallelig. Det är frälsningens grund. “And this is the promise that he hath promised us, even eternal life.” (1 John 2:25, KJV)
Denna verklighet är också trinitarisk. Kristus säger: “I am in the Father, and the Father in me.” (John 14:10, KJV). Om du är i Kristus, är du också i Fadern. Och den Helige Ande bor i dig (Romans 8:9, KJV). Att förlora frälsningen vore att tvinga hela Gudomen att lämna dig. Det sker inte.
Nåd och frid – i frälsningen och i vardagen
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Denna hälsning återkommer i nästan alla Paulus brev. Vad menar han? Har inte de troende redan fått nåd och frid?
Jo – men frälsningens frid är en juridisk verklighet: “Therefore being justified by faith, we have peace with God through our Lord Jesus Christ.” (Romans 5:1, KJV). Men i vardagen behöver vi också uppleva Guds frid i våra hjärtan. “The peace of God, which passeth all understanding, shall keep your hearts and minds through Christ Jesus.” (Philippians 4:7, KJV)
Gud har gjort fred genom Jesu blod (Colossians 1:20, KJV). Men det är först när man tror som friden blir tillgänglig. Den ofrälste har inte fred med Gud. “The wrath of God abideth on him.” (John 3:36, KJV). Evangeliet är budskapet om frid – men det måste tas emot.
Vers 2 – Förbönens kraft
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;” (1 Thessalonians 1:2, KJV)
Paulus visar ett förbönshjärta. Han tackar Gud för de troende och nämner dem i bön. Bön är mer än önskningar – det är gemenskap, tacksägelse, vädjan och förbön. “Supplications, prayers, intercessions, and giving of thanks, be made for all men.” (1 Timothy 2:1, KJV)
Paulus levde detta. Han bad utan uppehåll. “Pray without ceasing.” (1 Thessalonians 5:17, KJV). För honom var bön inte något tidsbundet – det var ett andligt andetag. När han gick, tänkte han på Gud. När han undervisade, bad han om vishet. När han vilade, tackade han. Bön var liv.
Vers 3 – Tro, kärlek och hopp – i handling
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ, in the sight of God and our Father;” (1 Thessalonians 1:3, KJV)
Här ser vi tre kännetecken på en levande tro:
- Work of faith – ett liv som drivs av tro, inte lag.
- Labour of love – ett tjänande som bärs av kärlek.
- Patience of hope – en uthållig väntan på Jesu återkomst.
Du blir inte frälst av gärningar (“Not of works”, Ephesians 2:9, KJV), men den som är frälst bär frukt. “We are his workmanship, created in Christ Jesus unto good works.” (Ephesians 2:10, KJV)
En bild av nåd: någon som tog ditt straff
För att förstå hur nåden fungerar kan vi använda en enkel men kraftfull illustration.
Tänk dig en skolklass. Något har gått sönder, och läraren vet inte vem som gjort det. Hon ställer hela klassen på rad och säger: “Den som gjort detta, kliv fram.” En liten pojke, skyldig och rädd, börjar kliva fram – men då lägger en äldre, större elev sin hand på hans axel, håller honom tillbaka och kliver själv fram. “Jag gjorde det,” säger han.
Läraren tror honom. Straffet utdelas – kanske några smällar, några ord, några tårar. Den skyldige pojken står kvar, förbluffad och rörd. Någon tog hans plats. Någon tog hans straff.
Efter det förändras allt. Den lille pojken gör vad han kan för att visa sin tacksamhet. Han lånar ut sin penna. Han delar med sig av sitt bröd. Han tjänar sin vän – inte av tvång, utan av tacksamhet.
Och det är exakt vad Jesus Kristus har gjort för oss.
“But God commendeth his love toward us, in that, while we were yet sinners, Christ died for us.” (Romans 5:8, KJV)
Han tog ditt straff. Han klev fram. Och när vi förstår detta på djupet, vill vi tjäna Honom. Inte för att vi måste. Utan för att vi vill. “Which is your reasonable service.” (Romans 12:1, KJV)
Nästa föreläsning: 1 Thessalonikerbrevet 1:4–10 – Utvald, frälst och väntande på Hans Son från himlen.
Vi fortsätter då vers för vers genom kapitel 1 och djupdyker i ämnen som utväljelse, förkunnelse och väntan på Jesu återkomst.
Lektion 2
DBLM Akademin – Kursföreläsning
1 Thessalonikerbrevet 1:4–10 – Utvalda, frälsta och fyllda av frimodig glädje
Vers 4 – Guds utvalda: valda i evangeliet, inte i evigheten
“Knowing, brethren beloved, your election of God.” (1 Thessalonians 1:4, KJV)
Här möter vi ett uttryck som skapat stor oenighet i kyrkohistorien – ”election of God”. För vissa betyder det ett mystiskt, oåtkomligt val som Gud gjorde i evigheten utan mänsklig inblandning. Men om vi håller oss till Skriften, inte mänskliga system, ser vi att detta val inte handlar om tvång eller predestination, utan om svar på evangeliet i fri vilja.
I denna vers betonar Paulus att de troende i Thessalonika är Guds utvalda – men inte för att Gud valt dem bortom deras vilja, utan därför att de, som “brethren beloved”, medvetet har tagit emot frälsningen genom tro på evangeliet. Detta är inte Calvinism. Det är bibelns klara lära.
Den kalvinistiska tolkningen bygger på en förvrängning. De lär att Gud före världens skapelse ensidigt utvalde vissa till frälsning – och andra till fördömelse – utan hänsyn till människans vilja. Men Skriften säger annorlunda. “The Lord is… not willing that any should perish, but that all should come to repentance.” (2 Peter 3:9, KJV)
Calvinismens fem punkter, ofta kallade TULIP, består av:
- Total depravity
- Unconditional election
- Limited atonement
- Irresistible grace
- Perseverance of the saints
Alla dessa punkter motsägs tydligt av Skriften. Bibeln lär att människor har fri vilja. Ordet “free will” förekommer 17 gånger i KJV, till exempel i Deuteronomy 23:23 där det står: “…even a freewill offering, according as thou hast vowed unto the Lord thy God…” Den fria viljan är en biblisk verklighet.
Ordet “elect” förekommer 17 gånger i KJV och handlar i Gamla Testamentet ofta om Israel (se Isaiah 45:4 – “Israel mine elect”). I Nya Testamentet syftar det i många fall på frälsta – inte sådana som Gud valt utan deras medverkan, utan människor som av fri vilja tagit emot evangeliet (se t.ex. Romans 8:33, Colossians 3:12, Titus 1:1).
Att vara Guds utvalda är resultatet av att ha trott evangeliet – “whosoever believeth in him should not perish, but have everlasting life.” (John 3:16, KJV). Det handlar om att svara på Guds kallelse genom tro. Precis som en valprocess där man måste välja, innebär frälsningen att människan väljer Kristus – och i det ögonblicket blir hon Guds utvalda.
Paulus kallar dem inte bara “brethren” – alltså medtroende – utan också “beloved”. Det är dessa som är de utvalda. Och valet handlar inte om Guds tvingande makt utan om hans kärleksfulla erbjudande som människan får svara ja eller nej till.
Vers 5 – Evangeliet: i kraft, med visshet, i Anden
“For our gospel came not unto you in word only, but also in power, and in the Holy Ghost, and in much assurance…” (1 Thessalonians 1:5, KJV)
Evangeliet är inte tomma ord – det är Guds kraft. Paulus säger “our gospel”, eftersom han predikade det tillsammans med Silvanus och Timotheus. Men samma evangelium kallar han också “my gospel” (Romans 2:16, 16:25; 2 Timothy 2:8), eftersom det var honom Gud uppenbarade det till (Galatians 1:11–12).
Det evangelium vi ska predika i denna hushållning är det som står i 1 Corinthians 15:1–4: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, blev begravd och uppstod på tredje dagen – enligt Skrifterna. Detta är “the power of God unto salvation to every one that believeth” (Romans 1:16, KJV).
Paulus säger att evangeliet kom “in power”, “in the Holy Ghost” och “in much assurance”. Detta är sällsynt i dag. Det är få predikningar som bär den helige Andes smörjelse, kraft och frimodiga visshet. Många kyrkor har förlorat denna eld. Men när evangeliet predikas med överbevisning och kraft, förändras liv.
Ordet “assurance” förekommer sju gånger i Bibeln. Det handlar om frälsningsvisshet – något varje troende bör ha. “These things have I written unto you… that ye may know that ye have eternal life.” (1 John 5:13, KJV). Frälsning är inte en gissning. Den är visshet.
Sann visshet kommer när man slutar förtrösta på vad man själv gör – och helt litar på vad Kristus har gjort. Då infinner sig frid, vila och trygghet.
Vers 6 – Följ Paulus, följ Herren – även i lidande
“And ye became followers of us, and of the Lord, having received the word in much affliction, with joy of the Holy Ghost.” (1 Thessalonians 1:6, KJV)
Församlingen blev efterföljare av Paulus – och därmed också av Herren. Detta är nyckeln för varje kristen idag. Paulus är vår apostel. “Be ye followers of me, even as I also am of Christ.” (1 Corinthians 11:1, KJV). Det är genom Paulus vi har fått den lära som gäller kyrkan – “rightly dividing the word of truth” (2 Timothy 2:15, KJV).
Men efterföljelse innebär lidande. De tog emot ordet “in much affliction” men med “joy of the Holy Ghost”. Glädje och lidande gick hand i hand. Som Hebreerbrevet 12:2 säger om Kristus: “Who for the joy that was set before him endured the cross…” Det finns en glädje bortom smärtan, en frid bortom förföljelsen.
Vers 7–8 – Förebilder för andra, mission i handling
“So that ye were ensamples to all that believe in Macedonia and Achaia. For from you sounded out the word of the Lord…” (1 Thessalonians 1:7–8, KJV)
Trots affliction blev församlingen i Thessalonika en förebild. Ordet “ensamples” visar att de var levande vittnesbörd, inte bara i ord utan i liv. De predikade – men deras liv predikade ännu högre. “From you sounded out the word of the Lord”. De predikade inte bara i sitt område, utan deras vittnesbörd spreds vida omkring.
Så fungerar sann mission: evangeliet tar rot, producerar frukt och sprider sig vidare. Det behövdes inte ens mer ord – deras tro predikade högt nog.
Vers 9–10 – Omvändelse, tjänst och det saliga hoppet
“…ye turned to God from idols to serve the living and true God; And to wait for his Son from heaven…” (1 Thessalonians 1:9–10, KJV)
Här ser vi tre kännetecken på en sann troende:
- Omvändelse – de vände sig från avgudar.
- Tjänst – de började tjäna den levande Guden.
- Väntan – de väntade på Jesu återkomst.
Detta är den troendes liv: att vända sig från det falska, tjäna det sanna, och leva i hoppet om uppryckandet. “Even Jesus, which delivered us from the wrath to come.” (v.10) – detta syftar på den kommande vedermödan som de troende är befriade ifrån. Det är det saliga hoppet (Titus 2:13).
Avslutning: Lidande, visshet och framtidshopp
1 Thessalonikerbrevet 1:4–10 visar oss vad sann frälsning producerar:
- Val i fri vilja
- Predikan i kraft
- Efterföljelse i lidande
- Glädje i Anden
- Frimodighet i tjänst
- Tydlig omvändelse
- Förväntan på Jesu återkomst
Detta är inte död religion. Det är levande tro.