Förtribulationistisk församling i det första århundradet
Det är lätt att tro att talet om Uppryckandet först utvecklades långt efter apostlarna, men Bibeln själv visar att tron på ett borttagande av de troende före vredestiden går tillbaka till den allra första församlingen. Apostlarna undervisade om detta utifrån både Gamla och Nya testamentet.
Paulus skrev till Tessalonikerna:
“Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.” — 1 Tess 5:9
Denna tydliga försäkran byggde på Gamla testamentets profetior, som pekade fram mot att Guds folk skulle räddas undan vredens tid.
Gamla testamentets vittnesbörd
Flera texter i GT används av kyrkofäderna och av Paulus själv för att visa att Guds folk skulle gömmas eller tas undan innan vredesdomen:
- Jesaja 26:20 “Gå, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng dina dörrar om dig. Dölj dig ett ögonblick, tills vreden har gått förbi.”
- 1 Mosebok 5:24 (Enoch) “Och Enoch vandrade med Gud, och han fanns icke mer, ty Gud tog honom bort.”
– En förebild på hur enskilda troende tas bort innan domen kommer. - 1 Mosebok 19:22 (Lot) “Skynda dig dit, ty jag kan ingenting göra förrän du har kommit dit.”
– Domen över Sodom kunde inte falla förrän de rättfärdiga var borta. - Malaki 3:17 “Och de skall vara mina, säger Herren Sebaot, min egendom på den dag jag utför mitt verk. Och jag skall skona dem såsom en man skonar sin son som tjänar honom.”
Alla dessa bilder visar på Guds princip: innan Hans vrede faller, räddar Han sitt folk.
Tidiga kyrkofäder som undervisade om Uppryckandet
Det förtribulationistiska Uppryckandet är inte en 1800-talsuppfinning. Redan på 100- och 200-talet skrev kyrkofäder om att församlingen skulle ryckas bort före den stora vedermödan. Genom hela kyrkohistorien, även under reformationen, finns spår av samma tro.
Detta visar att förväntan på att Herren ska hämta sin församling innan vredestiden inte bara är en modern tanke – det är en undervisning som går tillbaka till den allra tidigaste kyrkan.
Hermas Herden (~ 150 e.Kr.)
Hermas Herden skrevs omkring år 150. Den beskriver en dröm där församlingen (bruden klädd i vitt) undkommer den Stora Vedermödan genom Herrens löfte. Även om skriften inte tillhör Bibelns kanon, visar den att många kristna på 100-talet trodde på ett förtribulationistiskt Uppryckande.
“Gå därför och förkunna för Herrens Utvalda hans väldiga gärningar och säg till dem att detta vilddjur är en bild på den stora vedermöda som skall komma. Om ni därför förbereder er och med hela ert hjärta vänder om till Herren i omvändelse, då skall ni kunna undfly den, om ert hjärta är rent och klanderfritt… den gyllene färgen står för er som har undkommit denna värld… Nu känner ni till symbolen för den stora vedermödan som skall komma. Men om ni vill, skall den vara ingenting.” — Hermas Herden, ca år 150
Irenaeus (~ 170 e.Kr.)
Irenaeus, lärjunge till Polykarpos (själv lärjunge till aposteln Johannes), skrev i sitt verk Mot Heresierna om församlingens Uppryckande. Han bemötte dem som förnekade det och fastslog att församlingen skulle ryckas upp före den stora vedermödan.
“När i slutet den församlingen plötsligt blir uppryckt från detta, då sägs det: ’Då skall det bli en vedermöda så stor som icke varit från begynnelsen, ej heller skall vara.’” — Mot Heresierna 5.29
Hippolytos (~ 210 e.Kr.)
Hippolytos, lärjunge till Irenaeus, skrev verken Om Antikrist och Om Världens Slut. Han kallade Uppryckandet för vårt saliga hopp.
“…vänta på det saliga hoppet och vår Gud och Frälsares framträdande, när Han uppväcker de heliga ibland oss och jublar med dem, och prisar Fadern. Honom tillhör äran i evigheters evighet. Amen.” — Om Antikrist 67
Han hänvisade också till Jesaja 26:20 och Romarbrevet 1:18, och förklarade att de troende skulle gömmas undan innan Guds vrede utgöts. Hippolytos förkastade tanken på ett post-tribulationistiskt uppryckande och såg hela den sjuåriga perioden som ”vredestiden”: Antikrists vrede i första halvan och Guds direkta vrede i den andra.
Victorinus (~ 240 e.Kr.)
Victorinus skrev den första bevarade kommentaren till Uppenbarelseboken. Han tolkade Paulus ord i 2 Tess 2:7 som att kyrkan skulle röjas ur vägen genom Uppryckandet.
“…och dessa skall ske i den yttersta tiden, när församlingen skall ha gått ur vägen.” — Kommentar över Uppenbarelseboken 15.1
Han förklarade också:
“Himlen rullas ihop som en bokrulle är församlingen som tas bort.” — Kommentar över Uppenbarelseboken 6:14
Cyprianus (~ 250 e.Kr.)
Cyprianus, biskop i Karthago, undervisade att de troende skulle befrias från Antikrists tid och såg Uppryckandet som ett trösterikt hopp.
“…vi som ser att dessa fruktansvärda ting har börjat, och vet att ännu värre ting är nära, må betrakta det som den största fördelen att bli borttagen från det så snabbt som möjligt… Låt oss välkomna den dag som rycker oss bort härifrån och återför oss till paradiset och riket.” — Avhandlingar 21–26
Efraim den Syriske (~ 373 e.Kr.)
En predikan tillskriven Efraim den Syriske, Om den sista tiden, lär klart och tydligt att de heliga skulle ryckas upp innan den stora vedermödan.
“…ty alla heliga och Herrens utvalda är samlade tillsammans före Vedermödan som skall komma, och skall bli tagna till Herren.” — Om den sista tiden 2
Uppryckandet genom kyrkohistorien
När premillennialismen ersattes av amillennialismen på 300-talet försvann undervisningen om Uppryckandet, särskilt om dess tidpunkt. Men under reformationen återupplivades läran genom Luther, kalvinisterna och senare protestanterna, eftersom den funnits i den ursprungliga kyrkan.
På 1600- och 1700-talen återkommer mängder av referenser till Uppryckandet:
- Ord som användes för Uppryckandet: rapt (t.ex. Vernon Manuscript 1320-tal, John Lygate 1420, William Sherwin 1665) och rapture (t.ex. Joseph Mede 1627, Nathaniel Homes 1653, John Gill 1748).
- Uttrycket “left behind”: användes av t.ex. Robert Maton (1642) och Thomas Vincent (1667).
- Författare som lärde att Uppryckandet sker före Kristi återkomst: bl.a. William Bridge (1641), John Archer (1642), Jane Leade (1702).
- Uppryckandet för att undkomma vredestiden: bl.a. Jeremiah Burroughs (1643), Ärkebiskop Ussher (1655), John Hildrop (1711).
Medeltiden
Efter de första århundradenas kyrkofäder förändrades mycket i kyrkans teologi. När premillennialismen (tron på Kristi tusenåriga rike efter hans återkomst) på 300-talet ersattes av amillennialismen, försvann också mycket av undervisningen om Uppryckandet – särskilt dess tidpunkt.
Det betyder inte att tanken var okänd, men den försvagades och kom i skymundan. Man fokuserade i stället på kyrkans makt och allegoriska tolkningar av Skriften. Läran om ett kommande Uppryckande av församlingen före vredestiden tappade sitt utrymme.
Reformationen och återupplivandet av läran
När reformationen bröt fram på 1500-talet genom Luther, Kalvin och de tidiga protestanterna, återvände man till Skriften som enda auktoritet (Sola Scriptura). Därmed började flera gamla läror, som funnits i den tidiga kyrkan men glömts bort, att återupptäckas.
Bland dessa återupptäckter fanns även läran om Uppryckandet. Det blev åter tydligt att församlingen inte var bestämd till vrede (1 Tess 5:9), utan hade ett saligt hopp att bli räddad undan den kommande vredestiden.
När den bibliska förväntan på Kristi återkomst åter kom i fokus, började allt fler kristna predikanter och författare tala om Uppryckandet – ibland med tydliga ord som ”rapt” eller ”rapture”, ibland med uttryck som ”left behind” (lämnad kvar).
👉 Nästa steg (Del 3) blir den långa listan från 1600–1700-talet där vi delar upp författarna i grupper:
- De som använde ordet rapt
- De som använde rapture
- De som undervisade om ”left behind”
- De som såg Uppryckandet som före återkomsten
- De som lärde att det sker för att undgå vredestiden
Uppryckandet under 1600–1700-talet
När vi kommer fram till 1600- och 1700-talet finner vi en mängd kristna författare som på olika sätt uttryckte läran om Uppryckandet. Vissa använde särskilda ord, andra talade om att bli ”lämnad kvar”, och flera beskrev Uppryckandet som ett sätt för de troende att undkomma vredestiden.
Ord som användes för Uppryckandet
”Rapt” användes av:
- Vernon Manuscript (1320-tal)
- John Lygate (1420)
- William Bond (1531)
- Thomas Draxse (1613)
- Barton Holyday (1626)
- Joseph Hall (1635)
- George Walker (1638)
- William Sherwin (1665)
”Rapture” användes av:
- Barton Holyday (1626)
- Joseph Mede (1627)
- Nathaniel Homes (1653)
- Kapten John Browne (1654)
- William Sherwin (1665–1700)
- Increase Mather (1726)
- John Norris (1738)
- Philip Doddridge (1739)
- John Gill (1748)
Uttrycket ”Left Behind”
Andra använde uttrycket ”left behind” (”lämnad kvar”) för att beskriva skillnaden mellan de som togs upp i Uppryckandet och de som blev kvar på jorden:
- Robert Maton (1642)
- Thomas Vincent (1667)
- Oliver Heywood (1700)
- Thomas Pyle (1715)
- Grantham Killingworth (1761)
Uppryckandet före Kristi återkomst
Många undervisade om att Uppryckandet/Uppståndelsen skulle ske innan Jesu synliga återkomst till jorden. Bland dessa finns:
- William Bridge (1641)
- Robert Maton (1642)
- John Archer (1642)
- Ephraim Huit (1643)
- Samuel Hutchinson (1646)
- Nathaniel Homes (1653)
- Kapten John Brown (1658)
- James Duram (1658)
- John Birchensha (1660)
- William Sherwin (1665)
- William Hook (1653)
- T.M.? (1680)
- John Mason (1691)
- Jane Leade (1702)
- John Floyer (1721)
Uppryckandet för att undgå vredestiden
En annan tydlig grupp av författare betonade att Uppryckandet sker för att rädda de troende undan Guds kommande vrede.
- Robert Maton (1642)
- Jeremiah Burroughs (1643)
- Ephraim Hewitt (1643)
- Samuel Hutchinson (1646)
- Elizabeth Avery (1647)
- Peter Sterry (1648)
- Nathaniel Homes (1653)
- John Aspinwall (1653)
- Kapten John Browne (1654)
- Ärkebiskop Ussher (1655)
- John Birchensha (1660)
- Praisedgod Barboness (1675)
- T.M. (1680)
- M. Marsin (1701)
- John Hildrop (1711)
Samlad bild
Det är tydligt att under 1600–1700-talet fanns ett stort antal kristna författare som trodde på, talade om eller på olika sätt uttryckte ett förtribulationistiskt Uppryckande.
De använde olika språk och uttryck, men budskapet var gemensamt:
- Uppryckandet var ett verkligt hopp.
- Det skulle ske före vredestiden.
- Det handlade om att de troende skulle räddas undan Guds kommande domar.
Slutsats
Läran om ett förtribulationistiskt Uppryckande är alltså långt äldre än 1800-talet och James Darby. Redan kyrkofäderna Hermas, Irenaeus, Hippolytos, Victorinus, Cyprianus och Efraim den Syriske talade om att församlingen skulle tas bort före den stora vedermödan. Under medeltiden föll läran i glömska, men återupptäcktes under reformationen och utvecklades starkt under 1600–1700-talets kristna författarskap.
Gamla testamentet ger dessutom starka förebilder på samma princip: Gud räddar alltid sina egna undan vredens tid.
Uppryckandet är församlingens saliga hopp – en tröst och en försäkran om att vi inte är bestämda till vrede, utan till frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.