Titus (M9) – DBLM

DBLM Akademin – Kursföreläsning modul 9
LEKTION 1: Titus 1:1 – Paulus, hans tjänare, och Guds utvalda

Brevet till Titus är inte bara en pastoral instruktion till en ung församlingsledare – det är en av Paulus sista skrivna epistlar, fylld av vägledning för församlingen i den avslutande tiden av nådens hushållning. Det skrevs omkring år 65 e.Kr., troligen från staden Nicopolis i Makedonien, under Paulus sista levnadsår före hans martyrskap. Brevet innehåller bara tre kapitel men är rikt på teologi, kyrkostruktur och personlig uppmaning till ståndaktighet i sanningen. Det är riktat till Titus, en av Paulus mest betrodda medarbetare, och det första versen i detta brev innehåller så mycket undervisning att vi idag fokuserar enbart på Titus 1:1.

“Paul, a servant of God, and an apostle of Jesus Christ, according to the faith of God’s elect, and the acknowledging of the truth which is after godliness” (Titus 1:1, KJV)

Historisk bakgrund: Vem var Titus?

Namnet Titus förekommer 13 gånger i 12 verser i Bibeln. Han var en grek (Gal 2:3), vilket innebär att han var en hedning, inte en jude. Han blev frälst genom Paulus’ evangelium (1 Kor 15:1–4) och kallades av Paulus för sin “egen son efter den gemensamma tron” (Tit 1:4). Detta uttryck används också om Onesimus (Filem 1:10) och Timotheus (1 Kor 4:17), vilket visar att Paulus betraktade dem han ledde till Kristus som sina andliga barn. Trots det kallades han aldrig “fader” – detta skulle strida mot Jesu egna ord i Matteus 23:9: “And call no man your father upon the earth: for one is your Father, which is in heaven.”

Titus var en av Paulus mest betrodda medhjälpare, på samma sätt som Timotheus. Båda följde Paulus under många år och sändes ut på missionsuppdrag och för att ordna församlingar. I 2 Kor 2:13, 7:6, 7:13–14, 8:6, 8:16, 8:23 och 12:18 beskrivs Titus som en medhjälpare, en tröstare, en partner och en man som församlingen gladdes över. Han undervisade och stärkte troende, särskilt i Korint, där han också tycks ha fortsatt sitt verk efter Paulus avresa.

Vid slutet av Paulus liv nämns Titus i 2 Tim 4:10 som att han gått till Dalmatien. Huruvida detta var en Guds-ledd missionsresa eller ett avsteg vet vi inte, men i ljuset av Titus’ trofasthet och ansvar i tidigare uppdrag är det sannolikt att han fortsatt förkunnade evangeliet.

Tjänaren och aposteln

Paulus börjar brevet till Titus på samma sätt som han inleder Romarbrevet: “Paul, a servant of God, and an apostle of Jesus Christ.” Ordet “servant” (gr. doulos) betyder bokstavligen “slav” – en ödmjuk benämning på en som tjänar sin Herre utan eget anspråk. Att Paulus kallar sig själv både tjänare och apostel markerar både hans ödmjukhet och hans auktoritet. Det visar också att även de högsta andliga ledarna är först och främst tjänare.

I sina brev till Timotheus kallar Paulus sig enbart apostel, men här till Titus, liksom i Romarbrevet, använder han både “servant” och “apostle”. Detta kan tyda på att Paulus vill understryka både sin tjänande roll inför Gud och sitt särskilda uppdrag till hedningarna. Samma mönster ser vi hos Petrus: i 1 Petr 1:1 kallar han sig apostel, men i 2 Petr 1:1 säger han: “Simon Peter, a servant and an apostle of Jesus Christ.” Det tycks finnas ett mönster där en mogen andlig tjänare betonar sin roll som Herrens slav mer än sin titel.

Guds utvalda – Vem är de?

Titus 1:1 nämner “Guds utvalda” (God’s elect). Detta begrepp orsakar ofta förvirring, eftersom många i dag felaktigt antar att ordet alltid syftar på den Nya testamentets kyrka. Bibeln använder dock ordet elect om flera olika grupper: Jesus Kristus (1 Petr 2:6), änglar (1 Tim 5:21), Israel (Jes 45:4; 65:9,22) och de troende i Kristus (Rom 8:33; Kol 3:12; Tit 1:1).

Att förstå detta är avgörande för att undvika felaktiga läror, såsom “mid-trib rapture” eller ersättningsteologi. I Matteus 24, Markus 13 och Lukas 18 talar Jesus om “de utvalda” i samband med vedermödan. Men detta är inte kyrkan – det är Israel. Jesus sade själv i Matt 15:24 att han var “icke sänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Församlingen existerade inte ens under Jesu jordiska verksamhet, och hemligheten om församlingen och uppryckandet uppenbarades först för Paulus (Ef 3:1–6; 1 Kor 15:51–52).

Därför måste man läsa kontexten varje gång ordet “elect” förekommer. Endast sju gånger används det om kyrkan i Nya testamentet, och dessa är alla i Paulus’ skrifter (Rom 8:33, Kol 3:12, 2 Tim 2:10, Tit 1:1), samt en gång i 2 Joh 1:1 (“the elect lady”) och i vers 13 (“thy elect sister”). Det gör siffran sju – ett tal för fullkomlighet – mycket talande.

I Titus 1:1 syftar “Guds utvalda” på de troende i Kristus, på grundval av “tron” – inte gärningar, inte lagen, inte arv eller nationell identitet, utan en gemensam frälsande tro: “the faith of God’s elect”.

Sanning som leder till gudsfruktan

Denna tro, skriver Paulus, är förbundet med “acknowledging of the truth which is after godliness.” Den sanning som aposteln förkunnar leder inte till stolthet eller självrättfärdighet – den producerar gudsfruktan. Evangeliet om Jesu död, begravning och uppståndelse (1 Kor 15:1–4) är inte bara frälsningens grund, utan också det som helgar den troende. Guds nåd lär oss “att förneka ogudaktighet och världsliga lustar” (Tit 2:12). Sann lära leder alltid till sann livsförvandling.

Att erkänna sanningen är alltså inte bara en intellektuell övning – det är ett liv i underordnande till Gud och Hans Ord. I motsats till detta står dagens många falska evangelier som ofta förvränger nåden till lösaktighet eller gör frälsningen till ett verk.

Avslutande reflektion

Titus 1:1 är ett koncentrat av teologisk tyngd: det definierar Paulus’ identitet, beskriver de frälstas position som Guds utvalda genom tron, och visar hur sanningen i evangeliet är roten till ett gudfruktigt liv. Allt detta lägger grunden för de instruktioner som följer i resten av brevet – instruktioner för församlingsstruktur, familjeliv och den enskilde troendes karaktär.

I vår tid, där församlingar ofta vacklar i läran och ungdomar förlorar modet att stå för sanningen, behöver vi fler som Titus – unga, överlåtna män, tränade i Paulus’ evangelium, som utan kompromiss undervisar den sunda läran. Må vi, liksom Paulus, aldrig skämmas för att vara kallade Guds tjänare. Må vi leva i sanningen som leder till gudsfruktan – för det är där den verkliga kraften i vår tro finns.

Nästa föreläsning kommer att fortsätta i Titus 1:2 och djupdyka i det eviga hopp som Gud, som inte kan ljuga, har lovat innan världens början.

DBLM Akademin – Kursföreläsning
!!!!!!!!!!!!!!LEKTION 2: Titus 1:1 – Tron, sanningen och den sanna gudsfruktan

I denna andra föreläsning i vår vers-för-vers genomgång av Titusbrevet återvänder vi till det första versen – ett så innehållsrikt stycke att det kräver fördjupad behandling. Här utvecklas begreppen kring tron hos Guds utvalda, sanningen som hör till gudsfruktan och hur allt detta knyter an till den särskilda uppenbarelse Gud gav Paulus. Vi talar om evangeliet enligt 1 Korinthierbrevet 15:1–4 – det enda evangelium som räddar i denna nådens hushållning. Versen lyder:

“Paul, a servant of God, and an apostle of Jesus Christ, according to the faith of God’s elect, and the acknowledging of the truth which is after godliness” (Titus 1:1, KJV)

Tron hos Guds utvalda

Paulus beskriver sin apostoliska tjänst som “enligt tron hos Guds utvalda” – ett uttryck som pekar direkt på den sanna frälsande tron i denna tidsålder. Det är alltså inte fråga om allmän religiositet eller gärningsbaserad fromhet, utan om den specifika tro som Guds utvalda – de frälsta – bekänner i denna nådens hushållning. Tron är riktad mot evangeliet: Kristi död för våra synder, hans begravning och uppståndelse på tredje dagen (1 Kor 15:1–4). Denna tro innebär tillit till det fullbordade verket – det vill säga blodets försoning (Rom 3:25; Ef 1:7).

Det är genom denna tro som människor blir en del av “Guds utvalda.” Vi såg i förra föreläsningen hur ordet elect används i Bibeln: ibland om Israel, ibland om änglar, ibland om Kristus själv – men i Paulus’ skrifter syftar det i vissa fall tydligt på de frälsta i Kristus. Titus 1:1 är ett av dessa fall.

Att erkänna sanningen – ett krav för frälsning

Nästa fras i versen är “och erkännandet av sanningen.” Denna del är kritisk. För att bli frälst måste en människa inte bara höra evangeliet – hon måste erkänna det som sanning. Det innebär att man måste erkänna att Paulus är den apostel Gud har sänt till hedningarna (Rom 11:13), att hans evangelium är den frälsande sanningen för vår tid, och att frälsningen är helt utan gärningar – endast av nåd, genom tro.

Den som avvisar Paulus’ evangelium – exempelvis genom att förlita sig på vattendop, laggärningar eller Jesu jordiska undervisning till Israel – förkastar den sanning som Gud har gett. Detta är allvarligt. En person kan verka religiös, kanske till och med from, men ändå vara helt förlorad om denne inte har erkänt den sanning Gud uppenbarat genom Paulus. Sådan religion är “en skenbar gudsfruktan men som förnekar dess kraft” (2 Tim 3:5) – och den kraften är evangeliets kraft, “ty det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16).

Vad är sann gudsfruktan?

Versen avslutas med “som hör till gudsfruktan” (after godliness). Här skiftar betoningen från doktrin till liv. Den som är frälst enligt Paulus’ evangelium får den Helige Ande, som verkar i honom till ett liv i gudsfruktan. Det handlar inte om självförbättring eller religiösa ritualer – det handlar om Kristus i oss, den nya naturen, det heliga liv som växer fram ur nåden (Tit 2:11–12). Det finns ett mysterium i detta:

“And without controversy great is the mystery of godliness: God was manifest in the flesh…” (1 Tim 3:16)

Detta mysterium visar att gudsfruktan inte börjar med människans ansträngningar, utan med Guds inkarnerade närvaro i Jesus Kristus, hans uppståndelse och upphöjelse. Gud blev människa – detta är den yttersta grunden för sann gudsfruktan, eftersom det bara är genom Kristi liv i oss som vi kan bära gudaktig frukt.

Gudaktighet kontra skenhelighet

Ett viktigt inslag i undervisningen är varningen för människor som har “ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft” (2 Tim 3:5). Det är personer som kanske lever ett yttre moraliskt liv, går i kyrkan och talar om Gud – men har aldrig blivit födda på nytt. De har inte tagit emot sanningen, inte omvänt sig från döda gärningar och vänt sig till Gud genom tron på Kristi blod. Sådana människor är religiösa, men förlorade.

Paulus förklarar i Rom 4:5 att “den som icke har gärningar men tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” Det betyder att man blir rättfärdigförklarad inte genom ett helgat liv, utan genom tron på Jesus Kristus. Helgelsen följer sedan som ett fruktbärande resultat. Först kommer omvändelse och frälsning, sedan kommer sann gudsfruktan.

Skillnaden mellan två typer av “kristna”

Föreläsningen klargör att det finns två kategorier av människor som kallar sig kristna:

De religiösa men förlorade – dessa gör goda gärningar, talar om Jesus, kanske följer vissa moralregler, men har aldrig förstått eller trott evangeliet om nåd. De saknar den Helige Ande och kan därför inte förstå Skriften eller leva sant gudfruktigt.
De frälsta och helgade – dessa har trott på evangeliet enligt 1 Kor 15:1–4, är rättfärdiggjorda, borgerliga med Kristus, och bär frukt genom Guds Ande. De är “gudaktiga” eftersom Gud bor i dem.

Det avgörande testet är alltså inte om någon beter sig som en kristen, utan om de har erkänt sanningen och tror på evangeliet. När detta är fallet kommer gudsfruktan som ett resultat – inte som ett krav för frälsning, utan som dess frukt.

Sammanfattning och praktisk tillämpning

Titus 1:1 visar oss den ordning Gud har fastställt för frälsning och helgelse i den nuvarande tidsåldern:

Först: Paulus’ apostoliska auktoritet – vi måste förstå att Gud utvalde honom att ge oss evangeliet.
Sedan: Tron på evangeliet – de utvaldas tro är inte vilken tro som helst, utan tro på Kristi död och uppståndelse.
Därefter: Erkännandet av sanningen – frälsningen sker först när sanningen accepteras, inte bara hörs.
Slutligen: Gudsfruktan som frukt av sann tro – ett liv i helighet, inte för att bli frälst, utan för att vi redan är det.

Vi måste varna för falska läror, falska apostlar och falsk gudsfruktan. Satan uppträder som “en ljusets ängel” och hans tjänare som “rättfärdighetens tjänare” (2 Kor 11:13–15). De predikar ett annat evangelium, förnekar blodets kraft och lurar människor att förlita sig på gärningar. Men Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen (1 Tim 2:4).

Vilken sida står du på? Är du religiös men fortfarande förlorad – eller har du tagit emot evangeliet och lever nu i sann gudsfruktan?

Låt oss stå fasta i den tro som en gång för alla blev överlämnad åt de heliga (Judas v. 3) och bygga våra liv och vår undervisning på aposteln Paulus, såsom Kristus själv befallde (Apg 26:16–18). Då ska vi inte bara vara Guds utvalda – vi ska också leva värdigt vår kallelse i sann gudsfruktan.

Nästa föreläsning fortsätter i Titus 1:2: “I hopp om evigt liv, vilket Gud, som icke kan ljuga, har utlovat före världens begynnelse.”

DBLM Akademin – Kursföreläsning
!!!!!!!!!!!!LEKTION 3: Titus 1:2–4 – Det eviga livets löfte, Paulus’ kallelse och den gemensamma tron

Efter att ha fördjupat oss i den första versen av Titusbrevet – som lade grunden i fråga om Guds utvalda, sanningen och gudsfruktan – för vi nu undervisningen vidare genom vers 2 till 4. Dessa verser utgör en sammanhängande mening i originaltexten, och i dem finner vi några av de mest djupgående påståendena i hela Nya testamentet om Guds eviga plan, Paulus’ särskilda uppdrag, och den gemensamma frälsande tron i denna hushållning. Bibeltexten (KJV) lyder:

“In hope of eternal life, which God, that cannot lie, promised before the world began;
But hath in due times manifested his word through preaching, which is committed unto me according to the commandment of God our Saviour;
To Titus, mine own son after the common faith: Grace, mercy, and peace, from God the Father and the Lord Jesus Christ our Saviour.” (Titus 1:2–4)

Det eviga livets hopp – löftet före världens begynnelse

“In hope of eternal life” – vår tro vilar i ett hopp, men inte ett osäkert eller spekulativt hopp, utan ett levande, stadigt hopp om evigt liv (Rom 5:2; Tit 3:7). Detta hopp är inte grundat på mänskliga känslor eller gärningar, utan på ett löfte från Gud – den Gud “som icke kan ljuga” (Tit 1:2). Här kommer en viktig doktrin in: Guds oföränderlighet och sanningsenlighet (Num 23:19; Rom 3:4; Hebr 6:18). Gud kan inte ljuga – alltså är hans löften oföränderliga, eviga och fullständigt pålitliga.

Men än mer förunderligt: detta löfte om evigt liv gavs “before the world began”. Det vill säga: före skapelsen, före människan, före syndafallet – i evighetens rådslut bestämde Gud att evigt liv skulle erbjudas genom Jesus Kristus. Ingen människa var närvarande när detta löfte gavs; det var ett löfte inom Gudomen själv, mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande (jfr Ef 1:4–5; 2 Tim 1:9; 1 Pet 1:20). Redan då bestämdes det att Jesus skulle dö för världens synd, att frälsningen skulle ske genom nåd, och att den skulle göras tillgänglig för hedningar genom Paulus.

Detta utesluter varje tanke på frälsning genom gärningar. Evigt liv är ett löfte, inte en lön (Rom 6:23), en gåva, inte ett förtjänat pris. Och det erbjöds långt innan lagen gavs till Israel eller någon mänsklig religion föddes.

Uppfyllelsen i rätt tid – genom Paulus’ förkunnelse

Vers 3 fortsätter: “But hath in due times manifested his word through preaching, which is committed unto me according to the commandment of God our Saviour.”

Det löfte som gavs före världens begynnelse blev uppfyllt och uppenbarat “i rätt tid” (in due times) genom Paulus’ förkunnelse. Gud valde en specifik tidpunkt i historien för att uppenbara sin plan: först genom Jesu kors, sedan genom Paulus’ evangelium (Gal 1:11–12; Rom 16:25–26; Ef 3:1–9). Det är viktigt att förstå att Paulus inte predikade ett eget evangelium, utan det evangelium han mottog “genom uppenbarelse från Jesus Kristus” (Gal 1:12). Hans budskap var inte efter människa, utan ett direkt uttryck för Guds vilja.

Det är också därför Paulus kan skriva: “…according to the commandment of God our Saviour.” Paulus blev inte självutnämnd. Han valdes, kallades, och sändes av Gud för att vara den apostel genom vilken evangeliet skulle nå hedningarna (Rom 11:13; 2 Tim 1:11; Apg 9:15). Denna predikan handlar om den nåd som nu har blivit uppenbar (Tit 2:11) och det är just denna förkunnelse som definierar den nuvarande hushållningen.

Att förkasta Paulus är alltså att förkasta det uppdrag som Gud själv gett. Många kyrkor idag bortser från Paulus, fokuserar enbart på evangelierna eller lär att frälsning kräver gärningar. Men Paulus säger i Rom 2:16 att Gud “ska döma människors hemligheter genom Jesus Kristus, enligt mitt evangelium.” Det är detta evangelium – tron på Kristi död, begravning och uppståndelse (1 Kor 15:1–4) – som frälser idag.

Vem är Titus? Den gemensamma tron och det andliga faderskapet

Vers 4: “To Titus, mine own son after the common faith: Grace, mercy, and peace, from God the Father and the Lord Jesus Christ our Saviour.”

Här möter vi adressaten – Titus. Paulus kallar honom för “my own son after the common faith”, vilket visar att Titus hade blivit frälst genom Paulus’ evangelium och nu delade samma tro som alla frälsta i denna nådens hushållning. Det är samma språkbruk Paulus använder om Timoteus (1 Tim 1:2) och Onesimus (Filemon 1:10). Den “gemensamma tron” (the common faith) är alltså inte subjektiv tro eller tillhörighet, utan den objektiva, gemensamma tron på evangeliet – det enda evangelium som frälser.

Ordet “common” betyder här inte ordinär eller allmän, utan “gemensam för alla troende”. Det är den tro som alla frälsta i Kristi kropp bekänner. Det är inte en tro som är kulturellt betingad eller varierar från person till person, utan den tro som vilar helt på Jesu Kristi verk på korset. Denna tro förenar alla sanna troende – oavsett bakgrund, kön eller social ställning – i ett och samma evangelium.

Nåd, barmhärtighet och frid – tre nyckelgåvor

Som brukligt inleder Paulus sitt brev med en välsignelse: “Grace, mercy, and peace.” Dessa ord är inte tomma hälsningsfraser utan förkunnar evangeliets frukt:

Grace (nåd) – Guds fria och oförtjänta välvilja. Det är genom nåden vi blir frälsta (Ef 2:8–9), det är nåden som fostrar oss (Tit 2:11–12), och det är nåden som styr vårt kristna liv.
Mercy (barmhärtighet) – Guds hjärtas mildhet mot syndare. Barmhärtigheten gör att Gud inte behandlar oss efter våra gärningar (Tit 3:5) utan efter sin nåd. Den frälste är inte bara förlåten – han är benådad.
Peace (frid) – Den inre vila och frid som följer när synden är förlåten och gemenskapen med Gud är återställd. “Being justified by faith, we have peace with God through our Lord Jesus Christ.” (Rom 5:1)

Att dessa tre ord förekommer i nästan varje brev från Paulus visar hur centrala de är i den kristnes liv – inte bara som teologiska koncept utan som daglig erfarenhet.

Sammanfattning och tillämpning

Verserna Titus 1:2–4 sammanfattar i komprimerad form Guds eviga plan och hur denna plan har förverkligats genom Paulus’ förkunnelse:

Löftet om evigt liv gavs före världens begynnelse, och det löftet står fast eftersom Gud inte kan ljuga.
I rätt tid uppenbarade Gud sitt ord genom Paulus’ predikan, som särskilt riktas till hedningar i denna tid.
Den gemensamma tron binder samman alla frälsta – oavsett nationalitet eller bakgrund – i en och samma kropp.
Nåd, barmhärtighet och frid är inte bara evangeliets resultat – de är också nödvändiga för varje kristens dagliga liv.

Detta avsnitt lär oss att frälsningen varken är ett mänskligt verk eller något som gradvis förtjänas. Den är ett evigt löfte från Gud själv, fullbordat i Jesus Kristus och förkunnat genom Paulus. Evangeliet är inte bara ett erbjudande – det är Guds eget befallning, förmedlat av hans utvalde apostel.

Att förstå detta är avgörande för sund tro och församlingsliv. Att bygga sin tro på något annat än Paulus’ evangelium är att bygga på sand. Att ignorera Paulus är att ignorera den uppenbarelse Kristus gav för denna tid.

Nästa föreläsning börjar med Titus 1:5: “For this cause left I thee in Crete…” och tar oss in i det pastorala uppdraget, församlingsstruktur och den sanna tjänsten i församlingen.

DBLM Akademin – Kursföreläsning
LEKTION 4 (denna är ok, lång!)Titus 1:5–11 – Guds ordning för församlingen, herdarnas kallelse och avslöjandet av falska lärare

“For this cause left I thee in Crete, that thou shouldest set in order the things that are wanting, and ordain elders in every city, as I had appointed thee:
If any be blameless, the husband of one wife, having faithful children not accused of riot or unruly.
For a bishop must be blameless, as the steward of God; not selfwilled, not soon angry, not given to wine, no striker, not given to filthy lucre;
But a lover of hospitality, a lover of good men, sober, just, holy, temperate;
Holding fast the faithful word as he hath been taught, that he may be able by sound doctrine both to exhort and to convince the gainsayers.
For there are many unruly and vain talkers and deceivers, specially they of the circumcision:
Whose mouths must be stopped, who subvert whole houses, teaching things which they ought not, for filthy lucre’s sake.”
(Titus 1:5–11, KJV)

“Set in order the things that are wanting” – apostolisk ordning i Guds församling

Paulus hade lämnat Titus på Kreta med ett specifikt uppdrag: att fullborda det som saknades i församlingarna och insätta äldste i varje stad. Detta visar att även om evangeliet nått folket på ön, och frälsningens verk var påbörjat, återstod det att upprätta en biblisk församlingsstruktur. Det är inte nog att människor är frälsta – de behöver församlingstillhörighet, ledarskap, undervisning och ordning.

Det grekiska uttrycket “set in order” antyder medicinsk terminologi – som att räta ut ett brutet ben. Det syftar alltså på att återställa något till rätt skick. Församlingen är en kropp (Ef 4:12) och behöver rätt struktur för att kunna växa i Kristus. Titus’ uppgift var därför inte att experimentera, utan att följa Paulus’ instruktioner, “as I had appointed thee.”

Att detta skedde i varje stad visar att varje församling var självständig, men att de följde samma doktrinära mönster. Detta är Guds mönster även idag: inte centralstyrda system, utan lokala, bibeltrogna, sunda församlingar, byggda på Paulus’ evangelium (1 Kor 15:1–4) och undervisning.

Äldste, biskopar och pastorer – inte tre olika, utan tre aspekter av samma ämbete

I denna passage används både termen elder (presbyteros) och bishop (episkopos). Dessa är inte separata ämbeten – utan olika perspektiv på samma funktion. En elder syftar på mognad (den andlige fadern), bishop på tillsyn (”övervakar”), och pastor (se Ef 4:11) på hjärtats omsorg (herden som föder fåren). I Apostlagärningarna 20 ser vi att Paulus kallar Milets äldste till sig (vers 17) och säger att de satts som biskopar (vers 28) för att föda Guds hjord – alltså vara herdar.

Alla tre rollerna förenas i en och samma tjänsteman. Det är ingen hierarki. Det är inte “präst – pastor – biskop” som i senare kyrklig tradition. Det är en tjänst för troende män med specifika kvalifikationer.

Kvalifikationer för ämbetet – karaktär och hemliv

Paulus listar specifika karaktärsdrag och praktiska bevis som måste känneteckna en äldste. Dessa är inte ideal, utan krav från Gud. De är också tecken på att mannen har låtit evangeliet förvandla hans liv, hem och förstånd:

Blameless – oklanderlig

En herde måste vara fri från legitima anklagelser. Detta innebär inte att han är felfri, men att han lever med ett rent samvete, i öppenhet och helgelse. Han ska inte ge fienden anledning till förtal.

The husband of one wife

Den andlige ledaren måste leva i trohet till en kvinna. Det utesluter polygami, otrohet och sexuell omoral. Det utesluter dock inte en man som omgift efter hustruns död (Rom 7:2–3), och kanske inte heller frånskilda som blivit lämnade av otrogen eller otroende partner (Matt 19:9; 1 Kor 7:15). Fokus ligger på hans nuvarande livsstil – är han en trofast äkta man?

Having faithful children

Barnen till pastorn ska vara ”trogna” – både i tro och i uppförande. Det står uttryckligen att de inte får vara ”accused of riot or unruly” – alltså upproriska eller skandalösa. Det innebär inte att små barns frälsning avgör saken, men att fadern fostrar sina barn i Herrens fostran och förmaning (Ef 6:4), och inte tillåter rebelliskt eller moraliskt nedbrytande beteende.

Äldstens inre karaktär (vers 7–8)

Paulus ger nu en rad inre egenskaper – både vad en herde inte får vara och vad han måste vara:

Inte självrådig – Han ska inte vara envis, dominant eller vägra korrigering. Gud ger nåd åt de ödmjuka.

Inte hastigt vred – En herde måste kunna behärska sitt humör. Människor är inte perfekta, och herdens ansvar är att undervisa med tålamod (2 Tim 2:24–25).

Inte drinkare – Ordet syftar inte bara på fylleri, utan på vanan att umgås kring alkohol. Herden måste vara nykter och vaken, både bokstavligt och andligt (Ef 5:18).

Inte våldsam – En pastor som slår, hotar, manipulerar eller skrämmer är diskvalificerad. Han ska ”föda fåren”, inte slå dem (1 Pet 5:2–3).

Inte girig efter vinning – Han ska inte vara ute efter pengar, gåvor eller status. Han måste vara en trogen förvaltare, inte en andlig karriärist.

Gästfri – Öppenhet, omsorg och villighet att ta emot främlingar, särskilt troende, är en frukt av evangeliet.

Älskare av goda människor – Hans sällskap ska bestå av de som älskar Herren och det som är gott (Ps 119:63).

Sober – Nyktänkt, balanserad, stabil i omdöme. En pastor är ofta den alla vänder sig till – han måste vara klar.

Rättfärdig – Han bedömer rätt, väger saker objektivt, inte efter känslor eller personliga band.

Helig – Ett helgat liv. Både i avskildhet från synd och i närhet till Gud. Inte kompromissande.

Återhållsam – Självdisciplinerad, inte slav under sina impulser.

Förmåga i Ordets tjänst (vers 9)

Den kanske mest avgörande kvalifikationen:

”Holding fast the faithful word as he hath been taught”

Han måste hålla fast vid det bevarade, trogna ordet – Skriften, så som den är given i den bevarade texten (KJV, Textus Receptus). Inte moderna, förvanskade översättningar. Inte mänskliga traditioner eller populära teologier.

Två syften anges:

För att uppmuntra med sund lära – bygga upp de troende i nåd och sanning (Tit 2:1).
För att överbevisa motsägare – han ska kunna försvara tron (Judas 3), visa villfarelsens tomhet och förkunna sanningen i kärlek.

En pastor som inte kan undervisa, tillrättavisa och förklara Bibeln med klarhet och kraft bör inte stå i förkunnelsens tjänst.

Varning: De falska lärarna (vers 10–11)

”For there are many unruly and vain talkers and deceivers, specially they of the circumcision”

Här kommer orsaken till varför goda herdar behövs. ”Många” (inte några få) – är oregerliga, tomma pratmakare och bedragare. De talar mycket men säger lite. De har förkastat Paulus’ evangelium och istället återvänt till lagen.

De identifieras särskilt som ”de av omskärelsen” – alltså judaiserande, lagdrivna lärare. De liknar dem som i Apg 15:1 sade: ”Om ni inte omskärs… kan ni inte bli frälsta.” Paulus kallar sådana ”fördärvliga arbetare” (Fil 3:2).

De ”underminerar hela hus” – hushåll, familjer, små församlingar – genom sin lära. De lär saker de inte borde – läror som strider mot Paulus’ evangelium (1 Kor 15:1–4). De gör det för ”filthy lucre’s sake” – vinning, pengar, inflytande.

Paulus’ dom är skarp: ”whose mouths must be stopped”. Inte samtalas med. Inte tolereras. Utan tystas. Evangeliet är inte öppet för kompromiss – de som predikar ett annat evangelium är ”förbannade” (Gal 1:8–9).

I vår tid ser vi motsvarigheter i:

Sabbatshållande grupper
Hebrew Roots Movement
Sakramentalistiska kyrkor (dopfrälsning, nattvard som nådmedel)
Katolicismens gärningssystem
Framgångspredikanter som säljer välsignelse

De är inte bara ”en annan smak av kristendom” – de motsäger evangeliet.

Sammanfattning

Guds mönster för församlingen är klart. Pastorer (även kallade äldste, biskopar, herdar) ska vara:

Karaktärsfasta
Välgrundade i Skriften
Familjemän
Andligt mogna
Modiga försvarare av sanningen

De ska avslöja och motsäga de många falska lärarna som underminerar evangeliet, framför allt de som för in lagens ok eller försöker sälja Guds gåvor.

Den lokala församlingen är Kristi kropp manifesterad på en plats. Därför måste den ledas av män som är kallade, beprövade och fasta i tron – inte röströstade popularitetsfigurer.

I nästa föreläsning (Titus 1:12–16) möter vi den kretensiska mentaliteten, hur profetian om dem bekräftades, och hur Titus ska bemöta denna kultur med skarp tillrättavisning och sund tro.