Mitt brev till VÄNNERNA

Kapitel 1 – Samma Gud, samma Skapare, samma Frälsare

Jag Tom, en tjänare till den Högste, skriver till dig med hjärta och förstånd, i tro på det som är skrivet och i tillförsikt till den Gud som inte kan ljuga. Du som fruktar Jehova Gud, som älskar sanning, och som vill leva heligt inför honom – dig talar jag till. Må nåd och frid vara med dig från Gud, som är evig, rättfärdig och trofast i sina löften.

Vi tror båda på samma Gud. Han som skapade världen med sitt ord, som kallade Abraham, som talade genom profeterna, som ledde sitt folk genom lag och löfte. Denne Gud är helig, han förändras inte, och hans vägar är sanning. Jag erkänner denna Gud – inte bara med läpparna utan med hela mitt väsen – som alltings upphov och Herre över alla ting, synliga och osynliga.

Men detta skriver jag inte endast för att bekräfta vad vi har gemensamt, utan för att i kärlek visa på det som skiljer. Jag vädjar till ditt förstånd och din inre övertygelse. Jag talar inte som en främmande, utan som en broder i tron – en som har vandrat tillsammans med er i över trettio år, delat er gemenskap, lyssnat till samma talare, studerat samma skrifter, och försökt leva enligt det vi har fått lära oss. Jag vet hur det känns att vilja göra rätt, att längta efter Guds godkännande, och att tro att lydnad är vägen till livet. Men genom Ordet har jag börjat se något annat. Inte som en upprorisk, utan som en som prövat, som rannsakat, och som kommit till insikt om att frihetens väg redan är utstakad – inte genom människor, utan genom det Gud själv har sagt.

Ty må det stå klart: det finns i dag många röster som säger sig tala för Gud, många som kräver människors trohet, lydnad och underkastelse – inte till Gud, utan till sig själva. De säger att de är den enda kanalen, att de har ensam tillgång till förståelsen, att människors frälsning beror på deras tillhörighet och lydnad inför denna mänskliga ordning.

Men Skriften lär oss något annat.

Vi lever i en tid där Gud inte längre talar genom sten och rök, genom tabernakel eller prästerskap, utan genom ett nytt och levande sätt. Det är nu, i denna nådens tid, vi har fått tillträde – inte genom en organisation, utan genom ett andligt förhållande, där varje människa står ansvarig inför Gud och har direkt tillgång till honom genom tro.

Det är inte mänskliga råd som avgör vad som är sanning. Det är det skrivna Ordet, inspirerat och bevarat av Gud, som prövar allt. Skriften är given för att undervisa, tillrättavisa, upprätta och fostra i rättfärdighet, så att den som tillhör Gud blir fullt utrustad till allt gott (2Tim 3:16–17). Vad mer behövs, om Gud har givit allt? Vad kan en mänsklig struktur tillföra som Gud inte redan har gett?

Frälsningen är inte ett resultat av gärningar, av prestation eller av lydnad inför människor. Den ges av nåd, genom tro, för att ingen människa ska berömma sig (Ef 2:8–9). Detta är inte tomma ord – det är fundamentet för vår tro. Ty om räddningen vore av något vi själva kunde åstadkomma, då vore inte längre nåd nåd (Rom 11:6). Men Gud har visat sin kärlek i detta, att medan vi ännu var utan kraft, sände han sin tjänare till att dö för de ogudaktiga.

Denna sanning är inte min egen. Den är bekräftad genom de brev som givits till församlingen i denna tid – från den apostel som inte blev kallad av människor, inte heller genom människor, utan genom den Högstes egen hand. Men detta vill jag ännu inte gå in i – det kommer i nästa kapitel.

Låt oss först fastställa detta: du och jag tror på samme Gud. Vi erkänner hans helighet, hans makt, hans rättfärdighet. Vi vet att han hatar orättfärdighet och älskar sanning. Vi vet att han kräver renhet i hjärta och liv. Men vi vet också – och detta är avgörande – att han har öppnat en väg, inte genom gärningar, utan genom tro. Inte genom ett prästerskap, utan genom Anden. Inte genom män, utan genom det ord han själv bevarat.

Därför vädjar jag: se inte på mig som en fiende, för att jag säger sanningen. Se i stället om det jag säger stämmer med Skriften. Pröva allt, behåll det goda (1Thess 5:21). Tänk inte att du förlorar något om du ifrågasätter det du blivit lärd – tänk att du kanske vinner frihet. Ty där Anden är, där är frihet (2Kor 3:17).

Det är med denna ton jag vill fortsätta. I nästa kapitel ska jag visa dig vem som fått uppdraget att förmedla evangeliet i denna tid, och varför det är avgörande att vi lyssnar till honom – inte till dem som har utsett sig själva.

Må den Jehova öppna ditt hjärta.

Kapitel 2 – Paulus: vår apostel för denna tidsålder

Jag talar nu till dig om något som är dolt för många men uppenbarat i Skriften för den som vill se. Ty Gud är inte oordningens Gud, utan fridens, och han verkar inte förvirrat utan med klarhet. Han har inte lämnat oss i mörker, utan sänt sitt ljus – inte bara genom profeterna av gammalt, utan genom den tjänare som han själv utvalde att vara hedningarnas apostel.

Ty när tiden var inne, när det gamla förbundet var på väg att vika, när frälsningens port öppnades för alla folk – då kallade Gud en man, inte från människors råd, inte genom människors auktoritet, utan genom himmelsk kallelse. Denne man, som vi känner som Paulus, var inte en av de tolv. Han gick inte med Jesus i Galiléen, han följde honom inte under hans tjänst på jorden. Men han visste vem Jesus var. Han kände till att han blev uppspikad på träet, och han stod säkerligen bland dem som såg det som rättfärdigt att denne man dog. Han var farisé, lärd i lagen, och nitälskande för traditionerna. Ändå var det just honom Gud utvalde. Inte till att gå till Israels tolv stammar, utan till att bli apostel för oss – hedningarna (Rom 11:13).

Det är till honom evangeliet för denna tidsålder gavs. Inte ett annat evangelium, men den rätta uppenbarelsen av det fullbordade verket – inte under lagen, utan under nåden. Han fick i uppdrag att förkunna rättfärdiggörelse utan lag, frälsning utan gärningar, tillträde till Gud genom tro allena. Det han predikade fick han inte från människor, inte ens från de övriga apostlarna, utan direkt genom uppenbarelse från Herren själv (Gal 1:11–12).

Du må fråga: varför är detta viktigt? Därför att det är Paulus som förklarar vad som gäller i denna tidsålder. Han är den hushållare eller slav som fått förtroendet att meddela Guds vilja för församlingen, Kristi kropp. Han är den som talar om de himmelska välsignelserna, om enhet i Anden, om frid med Gud genom tron. Det är genom honom vi lär oss att vi inte längre är under lagen, utan ledda av Anden, friköpta från förbannelsen, rättfärdiga i Kristus.

Men detta har inte lärts ut till dig. Istället har du fått höra att en särskild grupp människor i vår tid har ensam rätt att förmedla Guds vilja. Att det inte räcker med Bibeln – du måste ha deras tolkning, deras röst, deras godkännande. Men detta är inte vad Paulus lär. Han säger tvärtom att alla som är i Kristus har den Helige Ande (Rom 8:9), att vi inte är beroende av mänsklig undervisning i det väsentliga (1Joh 2:27), att Skriften är tillräcklig (2Tim 3:16–17), och att varje enskild troende har ansvar att pröva, förstå och förkunna.

Vad säger då Skriften om sådana som för in mänskliga auktoriteter där Gud har talat klart? Den säger att de förvrider evangeliet och förkunnar något annat. Och Paulus säger att om någon, till och med en ängel, skulle förkunna något annat evangelium än det han har förkunnat – så är han förbannad (Gal 1:8–9).

Detta är starka ord. Men de är skrivna i kärlek, för att bevara de troende i sanningen.

Och varför är detta så viktigt? För Jesus Kristus kommer en dag att döma – inte utifrån någon mänsklig organisation eller tradition – utan enligt det evangelium Paulus har predikat (Rom 2:16). Det är den måttstock vi alla kommer att mätas mot.

Så jag frågar dig: vem är din apostel? Vem är satt att förklara församlingens mysterium, att visa vägen i denna tid, att undervisa oss hedningar om Guds frälsning? Är det en modern styrande krets, eller är det han som Herren själv sände, som skrev två tredjedelar av Nya testamentet, och som sa: ”Håll fast vid det mönster av sunda ord du hört av mig” (2Tim 1:13)?

Du står inför ett val: att följa den Gud har sänt – eller de som tillsatt sig själva.

I nästa kapitel ska vi tala om vem som är vår enda förmedlare, och varför det är ett farligt villospår att lägga något – eller någon – mellan Gud och människan.

Må sanningens Ande leda dig rätt.

Kapitel 3 – Jesus: vår ende medlare, inte en organisation

Om det är något vi inte får ta lätt på, så är det frågan om tillträde till Gud. Vem har rätt att stå inför den Högste? Vem kan med frimodighet nalkas honom som bor i oåtkomligt ljus? Genom vilken väg kommer vi in i det allra heligaste? Det är här skiljelinjen går. Ty många säger sig tala för Gud, men endast en är satt som medlare mellan honom och människan – och det är inte en institution, inte en organisation, inte ett råd, utan en person.

Skriften säger att det endast finns en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen människan Kristus Jesus (1Tim 2:5). Inte ”flera”, inte ”en genom andra”, inte ”en kanal” – utan en. Och denne har inte fått sin tjänst genom människor, utan genom att han gav sitt liv till lösen för alla. Det är ett verk som redan är fullbordat. Därför behövs ingen annan som ska stå mellan.

Men trots detta har många blivit lärda att tillträdet till Gud är villkorat genom lydnad till en jordisk struktur. De tror att Gud bara hör dem om de är i ”den rätta organisationen”. De tror att förståelse ges endast genom ett andligt råd på jorden. De tror att nåd, sanning och vägledning är beroende av godkännande från en mänsklig styrelse.

Men det är inte så Gud har ordnat det i denna tid.

När Kristus dog, rämnade förhänget i templet – den som skiljde mellan Gud och människan (Matt 27:51). Det var inte en symbolisk handling, det var en andlig verklighet. Det var ett tecken: vägen är nu öppen. Inte genom präster, inte genom system, utan genom hans blod. Och den som försöker sy upp en ny förhänge, som återigen sätter sig mellan Gud och människor, den förringar vad Kristus har gjort.

Den sanne medlaren kräver ingen fysisk närvaro. Han är inte bunden till möten, sammankomster eller broadcasting. Han behöver inte en mänsklig struktur för att verka, ty han bor i varje troende genom Anden (Rom 8:9). Den som tror på honom är redan ett tempel, helgat, utvalt och fyllt av hans närvaro. Därför finns det ingen anledning att söka någon annan kanal.

Räddningens väg är inte en stege där vi klättrar genom mänskliga bedömningar. Det är inte ett system där vi arbetar oss upp till godkännande. Det är inte ett prövotidssystem där vi hoppas att någon en dag säger: nu är du godkänd. Nej, den som tror evangeliet är frälst – just där, just då. Inte genom att någon annan säger det, utan därför att Gud själv säger det i sitt Ord (Rom 10:9–10, Ef 1:13).

Vad är då evangeliet? Att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, och att han uppstod på tredje dagen – detta är kärnan, och detta är vad vi tror (1Kor 15:1–4). När du tror detta i hjärtat, är du inte längre under domen. Du är frikänd. Och du behöver ingen annan för att bekräfta det.

Organisationer kan ha sin plats som praktiska verktyg för logistik, samordning och undervisning. Men när en organisation säger att du inte kan ha gemenskap med Gud utan dem – då har den tagit Jesu plats. Då har den gjort sig till ett andligt prästvälde som Gud inte har insatt. Och då måste man ställa sig frågan: är detta verkligen av Gud?

I Skriften ser vi hur de första troende samlades i hem, i enkelhet, i Andens enhet. De hade ingen styrande krets som kontrollerade alla. De hade Ordets auktoritet, och Andens ledning. När frågor uppstod, prövades de utifrån Skriften. De lade inte nya bördor på varandra. De visste att Kristus ensam var deras huvud (Ef 4:15–16).

Det är just detta vi åter behöver se. Vi behöver inte en ny prästklass. Vi behöver inte nya mellanled. Vi har redan det bästa – vi har Kristus. Han är vår medlare, vår överstepräst, vår förespråkare, vår Herre. Den som tror på honom behöver inte frukta. För tillträdet är redan givet, och det är evigt (Heb 10:19–22).

Kära vän, om du vill veta att du är godkänd av Gud, se då inte på mäns röster – se på det som är skrivet. Om du tror evangeliet, då har du blivit försonad. Om du har satt din tro till Kristi blod, då har du blivit rättfärdiggjord. Ingen annan kan ge dig detta – och ingen annan kan ta det ifrån dig.

I nästa kapitel vill jag visa dig vad Skriften säger om sig själv – om dess tillräcklighet, dess inspiration, dess bevarande – och varför vi inte behöver några tillägg, nya röster, eller extra profeter. Gud har redan talat.

Må den ende medlaren mellan Gud och människor bli din frid.

Kapitel 4 – Skriften är nog: Guds Ord är tillräckligt

Vi har talat om Gud, om evangeliet, om medlaren. Nu måste vi tala om den grund som bär allt detta – Skriften. För om det är genom Ordet vi får höra evangeliet, förstå vår räddning och lära känna Kristus, då kan vi inte lämna denna punkt utan att pröva den noggrant. Ty varje själ som söker Gud måste ställa sig frågan: har Gud talat? Och om han har talat – var finns hans ord i dag?

Världen är full av röster. Det är inget nytt. Redan i den första församlingen började vissa tala i Guds namn utan att han sänt dem. Andra förfalskade brev och påstod att de kom från apostlarna (2Thess 2:2). Därför gav Gud oss inte bara lärare – han gav oss ett skrivet, inspirerat Ord, som står fast och inte förändras. Det är detta Ord som är vår domare, vår källa, vårt ljus.

Skriften är given av Guds Ande, och den är nyttig till lärdom, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att den troende ska vara fullt färdig, fullt rustad till varje gott verk (2Tim 3:16–17). Det finns inte ett enda gott verk vi är kallade till som kräver mer än det Gud redan gett oss i sitt Ord. Vad mer skulle vi behöva? Vad kan ett mänskligt råd tillföra som inte redan finns i Skriften?

Men i dag har många blivit lärda att Guds Ord är otillräckligt. Att det måste tolkas genom ett ”andligt” filter. Att det inte kan förstås utan hjälp av en särskild grupp, särskilt utbildade och godkända av en organisation. Och detta är farligt. För det lägger makten över sanningen i människors händer. Det säger i praktiken: Gud talade, men du behöver någon annan för att förstå honom.

Men Gud är inte dunkel. Han är inte förvirringens Gud. När han talar, gör han det klart. Skriften är inte skriven för en elit – den är skriven för folket. Den är skriven för att läsas, tros och tillämpas. Den troende har inte bara tillgång till texten – han har även den Helige Ande som ger förståelse (1Kor 2:12–13). Det är därför varje kristen har ansvar att pröva allt, inte bara följa blint (1Thess 5:21).

Att säga att vi behöver en organisation för att förstå Bibeln är att säga att Gud har misslyckats med att kommunicera. Det är att göra honom beroende av människors struktur. Men Gud är inte beroende av något yttre – han har bevarat sitt Ord genom tiderna, genom prövningar, genom förföljelse. Och det står kvar än i dag. Det är levande, verksamt, och skarpare än något tveeggat svärd (Heb 4:12).

När man tror att Ordet inte räcker, öppnar man dörren för alla slags tillägg. Det var så traditionen tog plats över sanningen bland fariséerna. Det var så människor började följa mänskliga bud mer än Guds bud (Mark 7:7–9). Det är exakt vad som sker i dag, där människors instruktioner och publikationer får mer auktoritet än den heliga Skrift.

Men jag säger dig: om något påstår sig vara från Gud, men det inte stämmer överens med det skrivna Ordet – då är det inte från Gud. För Skriften kan inte motsäga sig själv. Den står över varje människa, varje församling, varje styrelse. Den är det ljus vi vandrar i – inte ett av många, utan det enda sanna ljuset i denna mörka värld (Ps 119:105).

Vi behöver inte nya röster. Vi behöver inte ytterligare uppenbarelser. Vi behöver inte moderna tolkningar som förminskar Guds auktoritet. Vi behöver det som redan är givet, det som bevarats genom tiderna, det som har stått emot varje angrepp: Guds ord.

Detta är mitt vittnesbörd: att när jag började läsa Bibeln utan filter, utan fruktan, utan förutfattade meningar – då började sanningen lysa. Inte för att jag är något i mig själv, utan för att Gud är trofast. Och om han kunde tala till en som jag, då kan han tala även till dig. Om du vill höra honom, öppna då Ordet. Läs det, tro det, håll fast vid det.

I nästa kapitel vill jag tala med dig om en av vår tids största missförstånd – nämligen tron att Jesu liv i evangelierna markerar början på det nya förbundet. Men enligt Skriften trädde det nya testamentet inte i kraft förrän efter hans död.

Så länge han levde, verkade han under lagen – till sitt eget folk, Israel. Och först efter att de förkastat honom, och efter att han uppstått, öppnade Gud en ny väg genom en ny apostel: Paulus.

För att förstå vår kallelse idag, måste vi börja där Gud började något nytt.

Må du förstå vilken nåd som blivit dig given – och genom vem.

Kapitel 5 – Evangelierna är Gamla Testamentet: Paulus fick en ny uppenbarelse för hedningarna

Jag säger detta inte för att förminska det som skrivits förr, utan för att göra skillnad på det som Gud själv har åtskiljt. Ty vi vet att Gud talade i forna tider på olika sätt – ibland genom änglar, ibland genom drömmar, ibland genom lagen, ibland genom sin Son – men nu har han talat genom en annan, nämligen den apostel som valdes till att bära evangeliet till oss hedningar (Rom 11:13).

Många har blivit lärda att Nya testamentet börjar med Matteus, men detta är inte enligt Skriften. Ty ett testamente träder inte i kraft förrän den som gjort det har dött (Heb 9:16–17). Så länge testatorn lever, är testamentet utan kraft. Och när vi öppnar de första sidorna av vad vi kallar ”Nya testamentet”, finner vi Jesus levande – född under lagen, verksam bland sitt folk, lydig lagen till punkt och pricka. Därför är de evangelierna, enligt Guds egen ordning, en fortsättning på det Gamla.

Jesus sade själv att han inte var sänd till någon annan än till de förlorade fåren av Israels hus (Matt 15:24). Han förbjöd sina lärjungar att gå till hedningarna och samariternas städer (Matt 10:5–6). Hans tjänst var inte till världen i första hand, utan till Guds utvalda folk, för att bekräfta löftena som givits till fäderna (Rom 15:8). Och detta gjorde han inte genom att sätta lagen ur spel, utan genom att fullgöra den (Matt 5:17). Han levde som jude under lagen, och visade i ord och gärning vad lagen verkligen krävde – inte bara yttre lydnad, utan hjärtats renhet. Därför var hans tjänst en fullkomlig rättfärdighet under lagens krav – men riktad till ett folk som själva misslyckats att leva upp till det. Det han visade i sitt liv var vad ingen annan kunde uppnå – och just därför behövde han dö, för att ge det vi själva inte kunde förtjäna.

Och vad var svaret? Förkastelse. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Istället överlämnade de honom till hedningarna, ropade: ”Korsfäst honom!”, och förnekade sin Messias. Detta var ingen överraskning för Gud – ty frälsningen krävde ett offer, och offret måste dö. Men det var ändå deras val, deras ansvar, deras synd (Apg 2:23).

Ändå gav Gud dem ännu en chans. Efter uppståndelsen började apostlarna i Jerusalem, predikade till sina egna, kallade till omvändelse. Petrus anklagade dem öppet: ”Ni har dödat livets furste!” (Apg 3:15). Men de ville inte höra. De hånade, förföljde, och till sist stenade de Stefanus till döds. Och i det ögonblicket – när han såg himlen öppen, och Sonen stående vid Faderns högra sida (Apg 7:55–56) – då var det som om himlen höll andan. Ty hade de omvänt sig, kunde riket ha kommit. Men de gjorde inte det.

Och då, istället för att döma dem, gjorde Gud något nytt. Han reste inte upp fler profeter till Israel. Han lät inte fler tecken ges i Jerusalem. Istället valde han ut en man som var mitt i förföljelsen – en som samtyckt till Stefanus död. Denne man, Saul, blev kallad på vägen till Damaskus. Och där, inte i ett tempel, inte bland de tolv, utan i hedningarnas väg – där började Gud något nytt.

Han kallade honom Paulus. Och till honom gav han ett evangelium som inte var från människor, inte lärd av apostlarna, utan mottagen genom en uppenbarelse från den uppståndne Kristus (Gal 1:11–12). Och Paulus drog sig därefter tillbaka till Arabien, i ensamhet, där han umgicks med Skrifterna och med Herren själv. Kanske gick han samma ökenvägar som Mose en gång vandrat, kanske stod han där vid berget där lagen först gavs – nu för att ta emot något nytt, inte skrivet på sten, utan givet av Anden. Det är möjligt att det var här han lärde sig att bygga tält, bland beduiner och främlingar, medan han i det fördolda formades för den tjänst som låg framför honom. Ty Gud kallar inte de färdiga – han formar de kallade. Och när tiden var inne, kom han tillbaka, inte för att bygga upp det gamla, utan för att predika det som aldrig tidigare hade varit känt.

Paulus blev den som avslöjade det som tidigare varit fördolt – att hedningarna skulle vara medarvingar i samma kropp (Ef 3:5–6), att Kristus nu är huvudet för ett nytt folk, kallat ut från både judar och hedningar. Detta var inte känt i evangelierna. Det nämndes inte av Jesus under hans jordiska tjänst. Detta var ett mysterium, nu uppenbarat för den som Gud valt.

Därför är det Paulus’ brev – från Romarbrevet till Filemon – som innehåller vår lära i denna tidsålder. De är skrivna till hedningarna, till Kristi kropp, till oss. De talar inte om templet i Jerusalem, utan om det andliga templet i den troende. De talar inte om gärningar för att få liv, utan om tro som ger liv. De talar inte om ett rike på jorden, utan om vår position i himlen.

Om du läser evangelierna som om de vore skrivna till dig, kommer du blanda lagen med nåd, gärningar med tro, Israel med församlingen. Men om du rätt delar Ordet (2Tim 2:15), kommer du se att evangelierna var för en annan tid, och att det fulla ljuset ges först efter korset – genom den apostel som fick se det Kristus inte sade under sitt jordiska liv, men som han nu ville göra känt.

Kära vän, detta är inte ett angrepp på Guds Son. Tvärtom, det är en upphöjelse av hans verk. Det är ett erkännande av att allt är fullbordat – och att Gud nu handlar på ett nytt sätt. Inte genom nationen Israel, inte genom lagens ordningar, inte genom ett jordiskt prästerskap, utan genom en fri och evig nåd som räcker för alla som tror.

I nästa kapitel vill jag tala med dig om räddningen – inte som ett resultat av våra gärningar eller vår uthållighet, utan som en fri gåva av nåd, given genom tron på det evangelium som Paulus fick direkt från den uppståndne Kristus.

Kapitel 6 – Tro, inte gärningar: räddningen är genom nåd

Mina älskade, jag skriver detta inte för att förakta ert nit för Gud, utan för att visa på en väg som inte bygger på egen rättfärdighet utan på den rättfärdighet som kommer av tro (Rom 10:2–3). Ty så länge människan försöker rättfärdiga sig själv inför Gud genom sina handlingar, förblir hon fången i ett ouppnåeligt krav. Gärningarna, hur ädla de än är i människors ögon, kan aldrig sudda bort synden. Det är inte våra ansträngningar som renar samvetet, utan blodet – och det blodet tillhör en annan, inte oss själva.

Evangeliet som blev givet till Paulus är tydligt: räddning ges av nåd, genom tro, inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig (Ef 2:8–9). Denna sanning är inte vag, inte symbolisk, utan så klar att varje barn kan förstå den – att det är gåva, inte lön. Och en gåva måste tas emot, inte förtjänas. Så ofta har människor försökt blanda in sitt eget i räddningens verk: lydnad, uthållighet, organisationstillhörighet, lojalitet inför människor. Men detta har aldrig varit vägen till liv. Tvärtom – det är en återgång till slaveriet, där människan ständigt frågar: ”Har jag gjort tillräckligt?” Istället för att vila i det Kristus redan gjort.

Ty det står skrivet att Abraham blev rättfärdig genom tro, innan lagen gavs, innan någon förordning hade fastställts (Rom 4:3). Och det är denna tro, inte gärningar, som Gud ser till. Om gärningar kunde rädda, då dog Kristus förgäves (Gal 2:21). Men han dog inte förgäves. Han dog för syndare – för dem som erkänner sin brist, sin skuld, sin oförmåga. Och när denna syndare tror de goda nyheterna – att Kristus dog för våra synder, blev begraven och uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna (1Kor 15:1–4) – då räknas denna tro till rättfärdighet. Inte på grund av gärning, utan på grund av nåd.

Du kanske har blivit lärd att du måste hålla ut till slutet för att bli räddad. Men det är inte vad evangeliet enligt Paulus lär. Det är inte vår uthållighet som frälser oss, utan hans uthållighet mot oss. Ty om vi har trott, då har vi blivit förseglade med den Helige Ande som en pant (Ef 1:13–14). Gud börjar inte ett verk utan att också fullborda det (Fil 1:6). Och vi är inte räddade av vårt eget arbete, utan av hans verk på träet – ett verk som är färdigt, fullbordat, för evigt giltigt. Därför säger Skriften att vi är rättfärdiggjorda genom tro, har frid med Gud, och är i honom (Rom 5:1; Kol 2:10).

Men någon kanske invänder: ”Måste vi då inte leva heligt?” Jo – men inte för att bli räddade, utan för att vi redan är det. Våra liv är ett vittnesbörd – inte en räddningsgrund. Vi helgar oss inte för att bli godkända av människor, utan för att vi vill ära honom som redan godkänt oss. Den räddning som ges av nåd föder kärlek, och kärleken föder vilja att leva sant. Men det är Andens verk i oss, inte vår förmåga. Ty räddningen är inte ett kontrakt mellan två parter där båda måste hålla sin del. Det är ett löfte från Gud, givet till den som tror – och Gud bryter aldrig sitt löfte.

Den som försöker blanda in gärningar i räddningen kommer aldrig att ha visshet. Men Gud vill att vi ska veta att vi har evigt liv (1Joh 5:13). Och detta liv har vi inte i organisationen, inte i vår lydnad, inte i våra prestationer – utan i hans Son. Den som har Sonen, han har livet. Detta är evangeliet, de goda nyheterna. Det är antingen nåd, eller så är det gärningar. Det kan inte vara båda (Rom 11:6). Och vi predikar Kristus – upphängd på träet för vår skull – för att människan ska tro, och i tron finna frid.

Kära vän, låt dig inte binda av människors regler. Låt dig inte skrämmas av hot om förlust av räddning varje gång du faller. Vi faller alla. Men den rättfärdige faller sju gånger och reser sig igen – inte av egen kraft, utan för att han vilar i Nåden. Du behöver inte arbeta för att Gud ska älska dig. Han har redan älskat dig – och bevisat det i att Kristus dog medan du ännu var en syndare (Rom 5:8).

I nästa kapitel kommer jag visa dig varför vi måste rätt dela Ordet – varför denna nåd, denna vila, bara kan förstås om vi skiljer mellan Guds olika hushållningar. Ty alla verser i Bibeln är sanna, men inte alla är skrivna till dig. Och den som förstår detta, förstår också fridens evangelium.

Kapitel 7 – Rätt delning av Ordet: 2Tim 2:15

Allt Guds ord är sanning, men inte allt är skrivet till dig. Den som inte förstår detta blir som en blind som famlar efter vägledning i mörkret. Ty Bibeln är inte en enda plan, utan Guds heliga uppenbarelse i olika tider, till olika folk, med olika syften. Om vi försöker göra varje vers till vår lag, vår tro, vårt ansvar – då förlorar vi snabbt både riktningen, glädjen och sanningen. Om vi lär oss att rätt dela Ordet (2 Tim 2:15), ser vi Guds plan som en tåglinje med olika stationer – varje station har sin plats, sin funktion och sitt syfte, men inte alla är våra hållplatser i dag.

Det är genom Paulus vi först hör denna kallelse: att dela rätt. Han säger inte att vi ska förkasta något i Skriften, men att vi ska skilja mellan det som tillhör Israel och det som tillhör församlingen, mellan lagen och nåden, mellan rike och evangelium, mellan gärning och tro. Ty Gud handlar inte alltid på samma sätt. Han har i tider förflutna låtit hedningarna gå sina egna vägar (Apg 14:16), men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. Han har talat genom lagen, genom profeterna, genom sin Son till Israel – men nu talar han genom en särskilt utsänd apostel till hedningarna.

Bibeln talar om Guds olika ”dispensationer”, hushållningar – tider då Gud ger olika uppdrag till olika människor. Adam fick ett, Noa ett annat, Abraham ett tredje, Israel fick lagen genom Mose, men nu lever vi i en tid där Gud handlar genom sin församling, som inte är Israel. Denna hemlighet – att både judar och hedningar tillsammans bildar ett nytt folk – var inte uppenbarad i tidigare släktled, men blev känd genom Paulus (Ef 3:5–6). Och om vi blandar samman dessa tider, så blandar vi också samman evangelierna.

Många läser Bergspredikan som om den vore församlingens författning. Men Jesus talade till judar, under lagen, inför riket som kunde ha kommit då. Han sade: ”Om din hand förför dig – hugg av den” (Matt 5:30). ”Om någon slår dig – vänd andra kinden till” (Matt 5:39). Detta var inte nådens förklaring – det var lagens fullbordan, dess andliga skärpning. Han visade vad lagen verkligen krävde. Men detta är inte vad Paulus lär de troende i Efesos, Korint eller Rom. Ty den som är i Kristus är inte under lagen, utan under nåd (Rom 6:14). Den troende kallas till vishet, inte slaveri. Till helighet, inte genom hot, utan genom frid.

Likväl används idag Bibeln som ett vapen mot den troende – inte mot synden, utan mot vissheten. Verser om avfall, om att uthärda till slutet, om att bli utesluten ur riket, tas ur sitt sammanhang och läggs som bördor på dem som Gud redan har burit in i sin nåd. Dessa verser är sanna – men till vem är de skrivna? Det är frågan.

Paulus uppmanar oss att vara arbetare som inte behöver blygas – som hanterar Ordet rätt. Det innebär inte att välja verser vi gillar, utan att förstå vilka som är riktade till oss. I Romarbrevet och framåt får vi lära känna Kristus inte som den vandrande människan bland sitt folk, utan som den uppståndne Herre som verkar i och genom sin kropp. Där ser vi frälsningen förklarad, rättfärdiggörelsen bekräftad, den kristnes position i himlen klargjord. Där finner vi läran för kyrkan i denna tidsålder.

Det är därför vi säger: ”Romarbrevet till Filemon – där bor vår lära.” De andra skrifterna är sanna, inspirerade, nyttiga – men de måste läsas genom nådens glasögon. Apostlagärningarna visar en övergång från lag till nåd, från Israel till församlingen, från andens mirakler till endast tro och kärlek. Evangelierna visar en lagens Jesus. Uppenbarelseboken visar Guds dom över världen. Men Paulus’ brev visar vår identitet, vår frälsning, vår frihet.

Du kanske undrar: är det verkligen så viktigt att dela rätt? Jag svarar: det är avgörande. För om du inte förstår skillnaden mellan lagen och nåden, kommer du leva i ständig osäkerhet. Om du inte vet att Kristus redan har uppfyllt lagen för dig, kommer du försöka göra det själv. Om du inte vet att Gud verkar på olika sätt i olika tider, kommer du tro att varje ord i Bibeln kräver din omedelbara lydnad – även när det inte gäller dig. Men Gud är inte en Gud av förvirring. Han vill att du ska veta vem du är, var du står, och vad han förväntar sig i denna nådens tid.

Så rätt dela Ordet – inte för att utesluta något, men för att förstå allt. Ty Gud har talat, och han har inte talat i dunkel. Hans plan är inte ett virrvarr, utan en byggnad – grundad på apostlarnas och profeternas undervisning, där hörnstenen är Kristus själv (Ef 2:20). Men det är Paulus som lägger den grund som ingen annan har lagt för hedningarna (1Kor 3:10). Och vi, som är byggstenar i denna kropp, måste veta hur vi är satta.

I nästa kapitel kommer vi ta itu med en av de mest vilseledande lärorna i vår tid – föreställningen om två olika hopp och en särskild klass av 144 000. Ty det finns bara ett hopp för vår kallelse – och det är i Kristus, för alla troende.

Kapitel 8 – Den falska läran om två hopp och 144 000

Det finns bara ett hopp – inte två. En kropp – inte två. En frälsning – inte två. Ty Gud är inte en Gud som delar upp sina barn i kast eller klasser. Han är en Gud som försonar – och för den som är i Kristus finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (Gal 3:28). Alla är vi ett i honom, och alla har vi blivit födda in i samma andliga kropp genom en och samma Ande (1Kor 12:13). Denna kropp är inte jordisk, inte nationell, inte organisatorisk – den är himmelsk, förenad i Anden med Fadern och Jesus Kristus.

Men ni har blivit lärda något annat. Att det finns ett litet antal – 144 000 – som har ett himmelskt hopp, medan resten, den ”stora skaran”, får vänta på ett jordiskt rike. Att endast vissa har Kristi förbund, en himmelsk gemenskap, medan andra helt får stå utanför denna förbund och får tjäna i ett framtida jordisk paradis. Men detta är inte Skriftens lära – detta är människors påfund. Ty Skriften säger: ”En kropp, en Ande, liksom ni också blev kallade till ett hopp vid er kallelse” (Ef 4:4).

När vi rätt delar Ordet, ser vi att talet 144 000 hör till Israels tolv stammar (Upp 7:4). De är inte symboliska, inte särskild utsedda bland kristna, utan ett bokstavligt antal från ett bokstavligt folk. De är Guds utvalda vittnen under vedermödans tid, inte vår tids trogna klass. Och när vi ser den stora skaran, så står de inte på jorden, utan bokstavligt inför tronen, klädda i vita kläder, räddade genom Lammets blod (Upp 7:9,14). De är inte en ”andra klassens” räddningsskara, utan en bild av alla som tvättat sina kläder i hans rättfärdighet.

Ingenstans i Bibeln lärs att vissa kristna är ”i det nya förbundet” medan andra står utanför. Ingenstans sägs att några är ”andligt födda”, medan andra bara är ”moraliskt godkända”. Tvärtom – Skriften säger att om någon är i Kristus, är han en ny skapelse (2Kor 5:17). Och detta gäller alla troende, inte bara några få. Gud gör inte skillnad på personer. Frälsningen är en – och den ges genom tro. Och den som tror, oavsett nationalitet eller bakgrund, har blivit välsignad med all andlig välsignelse i himlen (Ef 1:3).

Läran om två hopp – ett jordiskt och ett himmelskt – är ett försök att kontrollera människors tro. Det binder dem till organisationen och hindrar dem från att förstå sin fulla identitet i Kristus. Det håller dem kvar i det jordiska, det synliga, istället för att fästa blicken på det himmelska, det eviga. Men Gud har inte kallat oss till att stå utanför och se på – han har kallat oss till gemenskap med sin Son (1Kor 1:9). Och denna gemenskap är inte begränsad till ett fåtal.

Nu har du tagit emot de goda nyheterna – att Kristus dog för dina synder, att han blev begraven, och att han uppstod på tredje dagen – för att ge dig liv. Du är försonad med Gud, född på nytt av Anden, och del i Kristi kropp. Därför är också Herrens måltid din. Det är inte något du kan stå utanför, betrakta på avstånd eller överlämna åt ett fåtal. Du är kallad att delta – inte som en betraktare, utan som en medlem i kroppen. Vi är ett bröd, en kropp, kallade att bekänna detta när vi samlas kring Herrens bord (1 Kor 10:17).

När du äter av brödet och dricker av vinet, förkunnar du Herrens död – det verk som har räddat dig – tills han kommer igen (1 Kor 11:26). Du gör det inte för att bli värdig, utan för att han gjort dig värdig. Inte som ett krav, utan som en påminnelse. Och du gör det inte i fruktan, utan i tacksamhet – till minne av honom som gav sitt liv för dig.

Ingen människa har rätt att neka dig detta. Ty det är inte deras bord. Det är Herrens. Och du tillhör honom.

Så lev då i det du har tagit emot. Du är inte längre en främling eller en tjänare, utan en son, en arvinge, en del av Guds hushåll. Du har inte bara fått syndernas förlåtelse, utan också gemenskap med de heliga – en plats vid bordet, en kallelse i Kristus, ett liv i Anden. Och som en som tillhör kroppen, är du kallad att vandra värdigt den kallelse du fått, i tro, i kärlek, i lydnad, i gemenskap. Ty vi tillhör inte oss själva – vi är köpta med ett pris.

Kanske tänker du: ”Men vi har blivit välsignade genom att vara lydiga, genom att vänta, genom att stå ut.” Ja, Gud ser till hjärtat – och han vet vilka som tillhör honom. Men han vill inte att du lever i osäkerhet. Han vill att du vet. Han vill att du förstår din plats – inte i en organisation, utan i Kristus. För när du vet vem du är i honom, då behöver du inte längre frukta framtiden, eller undra om du är god nog. Då vet du att du är frälst – inte genom dig själv, utan genom honom.

Det finns bara ett evangelium, ett blod, en kropp, ett hopp. Och detta är inte reserverat för några få, utan erbjuds till alla som tror. Därför säger jag: riv ner denna mur av falsk lära. Låt inte människors tolkningar stjäla din frid. Se till Skriften – och se att Gud har redan gjort allt klart.

I nästa kapitel ska vi tala om ett farligt mönster som går igen genom hela historien: människor som upphöjer sig själva till auktoriteter över Guds Ord. Ty varje gång någon sätter sig över Skriften, leder det till förvillelse och slaveri. Men där Ordet får tala fritt, där finns ljus och frihet.

Kapitel 9 – Varningsklockor: mänsklig auktoritet över Skriften

I varje tidsålder har Gud talat, och människan har svarat på ett av två sätt: i tro, eller i trots. Ty Ordet är klart, men människohjärtat är böjligt. Och ofta, när Guds röst inte längre passar människors syften, reser de upp egna röster – auktoriteter, lärare, råd och kretsar – för att säga det de själva vill höra (2Tim 4:3). Så var det i Israel, så var det i församlingens begynnelse, och så är det i vår tid.

Jeremia grät över sitt folk, ty prästerna styrde enligt egen vilja, och profeterna profeterade lögn – och folket älskade det så (Jer 5:31). De ville ha ledare som talade lugnande ord, som sade ”frid, frid”, när ingen frid fanns (Jer 6:14). Och när Herren sände sina sanna profeter, blev de hånade, ignorerade eller dödade. Samma mönster ser vi i Nya testamentet. Jesus själv var Ordet i kött, men de religiösa ledarna ville inte höra honom. De ansåg sig själva vara auktoriteten, med makt att kasta ut, fängsla och döda.

Och vad sade Jehova om dem? ”Ni upphäver Guds bud för era egna traditioners skull” (Mark 7:13). De byggde sina läror på människors regler, inte på Skriften. Och de krävde lydnad, inte i sanning, utan i rädsla. Den som ifrågasatte, förkastades. Den som läste Skriften själv, misstänkliggjordes. De ville ha ett folk som lydde utan att pröva – inte som Bereanerna, som dagligen prövade allt mot Skriften (Apg 17:11).

Så är det även idag. Människor har satt sig på troner de inte blivit givna. De har antagit roller som Kristus ensam innehar – vägledare, herde, mellanhand. De säger att de är ”Guds kanal”, att Gud enbart verkar genom dem, att tolkningen av Bibeln är deras domän. Men detta är en farlig lögn. Ty Ordet är inte bundet (2Tim 2:9). Det är inte givet till en elit, utan till varje troende. Den Helige Ande bor i varje räddad själ – och det är han som undervisar, leder och påminner om allt som är sant (Joh 14:26).

När ett råd eller en krets får auktoritet att tolka Skriften åt andra, då har man redan förlorat friheten. Då slutar människor läsa Bibeln för att förstå – de läser den för att bekräfta det de redan blivit lärda. De ställer inte längre frågan: ”Vad säger Gud?” utan: ”Vad säger organisationen?” Och därmed har Ordet tystats, fastän det fortfarande är tryckt på varje sida.

Men Gud har alltid kallat sitt folk tillbaka till källan. Till Ordet. Till sanningen. Han söker inte lydnad för lydnadens skull, utan tro som verkar i kärlek. Han vill inte att du följer människor – hur andliga de än verkar – om de leder dig bort från Skriften. Paulus själv sade: ”Följ mig – såsom jag följer Kristus” (1Kor 11:1). Apostolisk auktoritet kom inte av position, utan av sanning. Och det var alltid prövbart, alltid beroende av Skriften.

I Galatien såg Paulus hur vissa hade kommit in och börjat predika ett annat evangelium – ett där människors prestationer blandades in i frälsningen. Han sade: ”Om någon – till och med en ängel från himlen – predikar ett annat evangelium än det ni fått, så vare han förbannad” (Gal 1:8). Lägg märke till det: ingen står över evangeliet. Inte ens en apostel. Inte ens en ängel. Inte heller en styrande krets.

Därför varnar jag dig: var vaksam när människor kräver lojalitet till ett råd, en struktur, en grupp. Var vaksam när de säger att du inte får ifrågasätta, inte får tänka själv, inte får pröva mot Skriften. För då har de redan höjt sig själva över Gud. Och där mänsklig auktoritet sätter sig över Ordet, där tystas den helige Ande, och där kvävs den andliga tillväxten.

Men där Ordet får tala fritt, där blir själen levande. Där får samvetet ro. Där börjar kärlekens verk – inte i rädsla för människor, utan i frid med Gud.

I nästa kapitel ska vi gå ännu djupare – och blottlägga den centrala lögnen som håller så många fångna: idén att organisationen är Guds ”kanal”. En lära som inte föddes i Skriften, utan i kontrollens anda. Det är tid att avslöja den.

Kapitel 10 – Den stora lögnen: att organisationen är ”Guds kanal”

Det finns en lögn som låter from, men som i sin kärna är ett fängelse. Den klär sig i auktoritet, men saknar biblisk grund. Den kallar sig ”kanalen” – Guds enda vägledning på jorden – men den är varken byggd på apostlarnas lära eller buren av den Helige Ande. Den är byggd på rädsla, vidmakthållen av tradition, och försvarad genom lydnad. Den säger: ”Om du vill höra Gud, måste du lyssna på oss.” Men detta är inte tro – det är bundenhet.

När Gud talade till sina profeter i forna tider, var det med tydlighet. De sade: ”Så säger Herren.” Och när Jesus kom, var det som det levande Ordet själv, full av nåd och sanning (Joh 1:14). Apostlarna förkunnade inte sig själva, utan Kristus som Herre, och sig själva som tjänare (2Kor 4:5). Ingen av dem sade: ”Vi är kanalen.” Istället sade de att varje troende har fått den Helige Ande – som undervisar, leder, upplyser och påminner (Joh 14:26, 1Joh 2:27). Den som är född på nytt behöver inte ett mänskligt råd för att förstå Guds röst.

Ändå har vissa organisationer rest sig och gjort anspråk på något som aldrig givits dem. De säger: ”Vi är Guds enda redskap på jorden.” De kräver absolut lydnad, utan att bli prövade. De sätter sig själva mellan Gud och människan, likt prästerskapet i gamla förbundets tid – men de glömmer att slöjan i templet redan har rivits. Vägen till Gud är öppen. Den som går genom Kristus behöver ingen annan vägledare. Det finns en medlare mellan Gud och människor – människan Kristus Jesus (1Tim 2:5).

I Galaterbrevet var Paulus skoningslös mot alla försök att blanda sanning med tradition. Han förklarade att hans evangelium inte kom från människor, inte ens från apostlarna i Jerusalem, utan direkt från Jesus Kristus (Gal 1:11–12). Och när han märkte att Petrus svajade inför religiöst tryck, tillrättavisade han honom öppet (Gal 2:11–14). Så stor var vikten av att bevara evangeliets renhet – utan tillägg, utan kontrollmekanismer, utan människors hierarkier.

Att säga att Gud bara verkar genom en viss organisation är att begränsa den Allsmäktige. Det är att säga att hans Ande är bunden. Det är att ignorera de troende i hela världen som i århundraden har funnit räddning, visdom, ledning och tröst – utan att vara del av ett visst råd eller en viss styrelse. Det är att säga att om du lämnar organisationen, lämnar du Gud. Men detta är andligt missbruk. För Jesus sade: ”Jag är dörren. Om någon går in genom mig, ska han bli räddad” (Joh 10:9). Han sade inte: ”Om någon går in genom en organisation.”

Organisationer kan vara redskap, ja. De kan bära frukt, ja. Men när de tar Kristi plats – när de förutsätter sig vara kanalen genom vilken all sanning måste strömma – då har de redan blivit något annat. Då har de blivit en ny förmedlare, en ny prästklass, en ny vägg mellan Gud och människa. Och det är just denna mur Kristus rivit ner (Ef 2:14). Ty han är vår frid, och vi är alla fria att nalkas honom med frimodighet genom tron (Ef 3:12).

Du kanske har hört att om du lämnar organisationen, så hamnar du i mörker. Att du kommer gå vilse. Men sanningen är: det är när du litar helt på Kristus – utan mellanhänder – som du verkligen börjar se klart. Det är när du lägger bort alla andra röster och låter Skriften tala själv, som Guds Ande fyller dig med visshet. Du behöver inte en ”kanal” för att höra Gud – du behöver bara lyssna till hans Ord.

Jag vet vad du kanske tänker: ”Men vi har fått så mycket gott. Vi har lärt oss bibliska sanningar.” Ja, men även sanning blandad med kontroll blir till ett gift. Det spelar ingen roll hur mycket som är rätt, om grundstenen är fel. Och att säga att Kristi kropp måste ledas av en jordisk styrande krets bestående av några få men är att förneka att Kristus själv är huvudet (Kol 1:18). Han leder sitt folk genom Anden, genom Ordet, genom sanningen – inte genom utsedda talesmän.

Så riv ner det altaret. Lyft blicken från människors maktstrukturer. Fråga dig själv: ”Vem är min herde?” Om svaret inte är Jesus, då har du gått vilse. Men den gode herden söker sina får. Och han leder dem inte genom tvång, utan genom kärlek. Inte genom rädsla, utan genom frid.

I nästa kapitel kommer vi se Guds kallelse ur ett nytt ljus – en vädjan till dem som ännu lyssnar, men vars hjärtan darrar. För Herren säger: ”Kom ut ur henne, mitt folk” – och det är dags att svara.

Kapitel 11 – Kom ut ur henne, mitt folk (Upp 18:4)

Det finns en tid att vänta, en tid att lyssna, en tid att pröva – men det finns också en tid att resa sig upp och gå. En tid att lämna det förgångna, hur tryggt och välbekant det än verkar varit. Ty Gud har kallat sitt folk att helgas, inte att fastna. Han har kallat oss att stå i ljuset, inte att vandra i skuggan av ett mänskligt system. Och nu är tiden inne.

Rösten ljuder från himlen: ”Kom ut ur henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och får del av hennes plågor” (Upp 18:4). Dessa ord har vi själva använt för att varna andra – och med rätta. För Gud vill inte att någon ska stanna i falsk religion. Men vad händer när man själv börjar tillämpa denna vers, inte på andra, utan på det egna organisationen? När man börjar se att det som en gång verkade vara ”ljus” i själva verket binder, styr och kväver sanningen? Då måste man ställa sig den ärliga frågan: Är jag kvar i det Gud en gång bad mig lämna?

Du kanske fortfarande hoppas att något ska förändras. Att de som leder ska erkänna sina fel. Att det sanna ljuset äntligen ska komma. Men Bibeln visar gång på gång: när något är byggt på fel grund, ska det inte lagas – det ska lämnas. Abraham kallades ut från Ur. Mose kallades ut från Egypten. Lot kallades ut från Sodom. Och de första kristna kallades att lämna det gamla religiösa systemet – för att följa Kristus i frihet och sanning. Och nu kallas du att lämna ett system som hindrar dig från att leva i den nåd Gud redan gett dig.

Det är inte hat att gå – det är lydnad. Det är inte uppror – det är tro. Ty vår lojalitet tillhör inte människor, inte organisationer, inte en sammanslutning av äldste eller tillsyningsmän. Vår lojalitet tillhör Herren Jesus Kristus. Och när hans röst ropar: ”Följ mig” – då kan vi inte längre stå kvar, även om vi älskar de som ännu gör det.

Du kanske frågar: ”Men hur vet jag att jag gör rätt? Tänk om jag blir vilse?” Låt mig svara med Skriften: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Joh 10:11). Du är inte övergiven. Du är inte utan vägledning. Du har Guds Ord, du har hans Ande, du har det blod som talar bättre än Abels (Heb 12:24). Och du har en inbjudan att komma till honom – inte genom organisation, utan i ande och sanning.

Att lämna kan kännas som att tappa fotfästet. Men det är först då du lär dig stå på klippan. Det kan kännas som att tystna. Men det är först då du börjar höra hans röst. För länge har du lyssnat till människor. Nu är det tid att lyssna till Guds Son, som säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda, så ska jag ge er vila” (Matt 11:28). Inte en organisation, inte en samling av män – utan han själv.

Babylon håller sina fångar med rädsla. Den säger: ”Du kommer gå under om du går.” Men frälsningen är inte byggd på hot. Den är byggd på kärlek, på sanning, på nåd. Och där Herrens Ande är – där är frihet (2Kor 3:17). Du har rätt att läsa Ordet själv. Du har rätt att tänka själv. Du har rätt att följa Jesus utan mellanhänder.

Det är dags. Inte i bitterhet, inte i vrede, men i frid. Lyft blicken. Ta steget. Lämna det som håller dig tillbaka, och gå ut – inte i mörker, utan i ljus. För det du lämnar bakom dig kan aldrig jämföras med det Gud har förberett för dem som älskar honom.

Kapitel 12 – Tro på evangeliet: kom till Kristus

Det är nu allt ställs på sin spets. Allt som sagt har varit en väg fram till detta – själva hjärtat. För mitt mål har aldrig varit att vinna ett argument, utan en själ. Att du ska se det jag själv såg, höra det jag själv hörde, och tro det jag nu vet. Ty i allt detta, i alla läror, rättfärdiga förmaningar och allvarliga kallelser, finns bara ett syfte: att du ska bli räddad.

Evangeliet jag har tagit emot, och som jag nu ger vidare, är inte mitt eget. Det är det som Herren själv uppenbarade för Paulus – det evangelium som räddar alla som tror (Rom 1:16). Det är inte en organisation, inte ett livslångt test, inte ett medlemskap – det är ett budskap, de goda nyheterna. Och det budskapet är detta: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, och att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna (1Kor 15:1–4). Det är evangeliet. Det är tillräckligt.

Det var detta Paulus predikade till först till judar och sedan till hedningar. Detta var det första han sa, och det sista han höll fast vid. Inte gärningar, inte lagar, inte lojalitet till en mänsklig ordning – utan tro på Jesus Kristus, den uppspikade och uppståndne. Ty det är genom tron vi blir rättfärdiggjorda, inte genom lagen (Gal 2:16). Och den som tror har evigt liv – inte framtida hopp om evigt liv, utan liv nu, i honom (Joh 5:24).

Du kanske tänker: ”Men jag har inte gjort tillräckligt bra. Jag måste först rätta till mitt liv.” Men lyssna: frälsningen är inte en belöning för de starka, det är en gåva till de svaga. Det är nåd – och nåd kan aldrig förtjänas. För om det är av nåd, då är det inte längre av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd (Rom 11:6). Och Gud räddar inte dem som klättrar – han räddar dem som faller och ropar: ”Gud, var nådig mot mig, en syndare!” (Luk 18:13).

Detta evangelium är kraft – Guds kraft – för att rädda den som tror. Det är dörren till förlåtelse, frid, gemenskap med Gud, och vissheten att ingen nu kan fördöma dig (Rom 8:1). Du behöver inte längre hoppas att du är värdig – du kan veta att du är förlåten. Inte på grund av dig, utan på grund av honom. Ty han som inte visste av synd blev till synd för vår skull, för att vi i honom skulle bli rättfärdighet inför Gud (2Kor 5:21).

Så, vad återstår? Inte ett krav, utan en inbjudan. Inte ett börda, utan ett rop från hjärtat av Gud: ”Tro på Herren Jesus Kristus, så blir du frälst” (Apg 16:31). Det är så enkelt, och ändå så djupt. En enda tro, ett enda hjärtas ja – och du föds på nytt. Du får Anden som gåva. Du blir ett Guds barn. Du blir en del av Kristi kropp. Och ingen makt i himmel eller på jord kan skilja dig från hans kärlek.

Från detta ögonblick lever du inte längre för att bli frälst – du lever därför att du är frälst. Och i denna frihet får du växa, formas, bära frukt, vittna, kämpa, be, älska – inte för att behaga människor, utan för att ära honom som gav dig allt. Detta är vägen. Detta är livet. Detta är evangeliet.

Och nu – till dig som står i dörröppningen. Jag ber dig: stå inte kvar. Ta steget. Lämna det gamla, gå in i det nya. Tro evangeliet. Kom till Kristus. Allt är färdigt. Vägen är öppen. Blodet har redan runnit. Och nu står han där – inte som en domare, utan som en frälsare.

Amen.

Tillägg;
Kapitel 13 – Ett ord till dig som lämnat men tappat fotfästet

Till dig som gått – men som nu står stilla.

Du vågade lämna det som höll dig fast. Du såg något som inte längre stämde. Du visste att sanningen inte kunde vara bunden till rädsla, till kontroll, till skiftande läror. Och du gick. Du lämnade. Du lyssnade till samvetets röst – eller kanske till en stilla viskning i ditt hjärta. Och jag vill börja med att säga: det var rätt. Du gjorde rätt.

Men jag vet också hur tomt det kan kännas efteråt.

Du vaknade upp, men fann dig stående i ett andligt landskap där ingenting längre var tydligt. Du tappade inte bara organisationen – du tappade strukturen, tryggheten, rutinerna, språket. Du kanske till och med tappade tron. Kanske började du ifrågasätta allt. Kanske tänkte du: ”Var allt en lögn?” Och i den tystnaden smög sig en ny rädsla in – inte längre för organisationen, men för att det inte finns någon sanning alls.

Men låt mig få viska till dig, med samma röst som en gång kallade mig ut: Gud har inte övergett dig. Du är inte i ett vakuum – du är i en övergång. En ny början. En tid att bli född på nytt, inte in i ett system, utan in i Kristus själv. För det som verkade vara slutet, var bara början på friheten. Den frihet som inte ger dig nya kedjor – utan ger dig liv.

Organisationen, likt lagen, var på många sätt en uppfostrare (Gal 3:24). Och vi som växte upp där vet vad det innebar. Den lärde oss att ha fasta rutiner, att arbeta troget, att sätta andra före oss själva. Den lärde oss att predika för främlingar – även när vi darrade. Den lärde oss att tala inför folk – även när vi var vettskrämda. Den lärde oss att studera, att förbereda, att vara punktliga, ansvarstagande och vaksamma. Den drillade oss, ja – men vi växte. Och mycket av det goda kan du ta med dig vidare, nu i en ny ande. Inte längre av prestation, utan av frihet. Inte längre av fruktan, utan av kärlek.

Du behöver inte förtjäna Guds godkännande. Du behöver inte bevisa något. Du får komma, precis som du är – trött, tom, osäker. Jehova är densamme, men nu vill han att du kommer till honom genom hans Son, inte genom ett religiöst system. Jesus är inte en ny vaktpost som vill kontrollera dig. Han är den gode herden som söker det förlorade fåret och bär det hem på sina axlar (Luk 15:4–5). Och när han har dig, släpper han dig aldrig.

Du kanske fortfarande bär på skador. Det gör vi alla. Du kanske känner vrede, sorg, eller skam. Men Guds nåd är större än ditt förflutna. Hans kraft fullkomnas i svaghet (2Kor 12:9). Han väntar inte på att du ska städa upp ditt liv – han vill komma in i det som det är. Och han ger dig sin Ande – inte för att du ska prestera, utan för att du ska leva.

Det är inte fel att vila en stund. Men vila i rätt famn. Inte i världen, inte i likgiltighet – utan i honom som gav sitt liv för dig. Öppna Bibeln igen, som ett barn som lär sig se världen med nya ögon. Läs Romarbrevet. Läs Efesierbrevet. Läs 1Kor 15. Och du kommer märka att Jehova inte är tyst. Han talar. Inte genom en organisation – utan genom sitt Ord.

Du är inte ensam. Vi är många som gått före dig, och vi väntar på dig. Du har en plats i Guds kropp, i hans församling – den osynliga, levande, himmelska församlingen där Kristus är huvudet. Du tillhör honom om du tror på evangeliet. Tro det. Låt det bära dig. Och när du är redo – dela det vidare. För du behövs.

Och kom ihåg detta: den du en gång trodde på – han finns på riktigt. Jehova, den levande Guden, står fortfarande fast. Den sanning som grep ditt hjärta – som barn eller som vuxen – den var äkta. Lögnen må ha varit klädd i sanningens kläder, men sanningen själv försvinner aldrig. Organisationer kommer och går. Människobyggda strukturer rämnar. Men Guds ord består. Och hans nåd, den bär – inte bara i detta livet, utan i evigheten.

Må nåden från Herren vila över dig. Må du stå fast i den frihet han har kallat dig till. Vandra med honom – i kärlek, i frid, i sanning. Låt hans Ord bo i dig, ge dig fasthet, glädje och mod. Och må din ande styrkas dag för dag, tills du står trygg – inte i människor, utan i Kristus. Han är med dig. Alltid.