Dispensationalism – Lektion 1-8

Dispensationalism – LEKTION 1: Vad är en dispensation?

Inledning

Denna första lektion i serien Dispensationalism 101 har till syfte att tydligt förklara vad en dispensation är, hur detta begrepp används i Bibeln, och varför det är nödvändigt att förstå för den som vill tolka och tillämpa Guds ord på ett rätt sätt. Utgångspunkten är alltid Skriften själv, bevarad i King James Bible (KJV), som utgör den ofelbara auktoriteten i fråga om tro och lära.

Dispensationalism handlar inte om att lägga något ovanpå Bibeln, utan att låta Bibeln tala för sig själv. Det innebär att vi erkänner att Gud under olika tider i historien har handlat på olika sätt med mänskligheten, utan att hans karaktär eller frälsningsplan förändras. Att förstå dessa uppdelningar i Bibeln är avgörande för att ”rätt dela” Guds ord (2 Tim 2:15).

Vad betyder ordet ”dispensation”?

Ordet dispensation förekommer flera gånger i KJV, bland annat i:

  • 1 Corinthians 9:17: “For if I do this thing willingly, I have a reward: but if against my will, a dispensation of the gospel is committed unto me.”
  • Ephesians 1:10: “That in the dispensation of the fulness of times he might gather together in one all things in Christ, both which are in heaven, and which are on earth; even in him.”
  • Ephesians 3:2: “If ye have heard of the dispensation of the grace of God which is given me to you-ward.”
  • Colossians 1:25: “Whereof I am made a minister, according to the dispensation of God which is given to me for you, to fulfil the word of God.”

På engelska används ordet dispensation i betydelsen hushållning, förvaltning, en särskild ordning eller administration som Gud ger åt människor för en viss tid. Det är viktigt att notera att en dispensation inte är något människan skapar, utan något Gud själv inrättar.

Definition och innebörd

En dispensation kan definieras som: “En särskild tidsperiod där Gud på ett specifikt sätt förvaltar sitt hushåll och ger människan särskilda instruktioner, prövningar och ansvar, samt bedömer människans lydnad eller olydnad i ljuset av dessa.”

Det innebär att:

  1. Gud uppenbarar sin vilja på ett särskilt sätt.
  2. Människan får ett specifikt ansvar.
  3. Det finns alltid en prövning om människan följer Guds uppenbarelse eller inte.
  4. När människan misslyckas, följer dom, men också en fortsatt uppenbarelse av Guds plan.

Exempel från Bibeln

Redan i Bibelns första kapitel ser vi att Gud ger olika uppdrag och regler under olika tider. Adam och Eva i Edens lustgård hade en uppsättning instruktioner: de fick äta av alla träd utom ett. Efter syndafallet förändrades människans villkor. Senare, under Noas tid, gavs andra direktiv. Under Mose förbund gavs lagen till Israel, vilket var helt andra instruktioner än under patriarkernas tid.

Dessa exempel visar att Gud inte alltid hanterar människor på samma sätt i varje tidsperiod, även om frälsningen alltid ytterst bygger på Guds nåd.

Paulus och nådens hushållning

En central punkt i denna lektion är Paulus och den särskilda uppenbarelse han fick. Paulus talar om “the dispensation of the grace of God” (Ef 3:2). Det innebär att den nuvarande tidsperioden – församlingens tidsålder – kännetecknas av Guds nåd som ges fritt till alla genom tron på Kristus, utan laggärningar.

Detta kontrasterar starkt mot den föregående tidsåldern, då Israel levde under lagen, med sina riter, offer och stadgar. Paulus fick uppdraget att förkunna att frälsningen i dag är helt och hållet av nåd, genom tro, utan gärningar (Ef 2:8–9).

Rätt delning av Ordet

2 Timothy 2:15 säger: “Study to shew thyself approved unto God, a workman that needeth not to be ashamed, rightly dividing the word of truth.”

Detta vers är central för dispensationalismen. Att ”rätt dela” betyder att skilja på det som gäller för olika folk, tider och syften. Om man blandar ihop instruktionerna till Israel under lagen med instruktionerna till församlingen under nåden, uppstår förvirring och felaktiga läror. Det är därför många kyrkor i dag predikar ett sammanblandat budskap av lag och nåd, vilket leder till teologisk förvirring.

Historisk utveckling

Detta lyfter också fram hur synen på dispensationalismen har utvecklats genom historien. Även om ordet ”dispensationalism” är relativt modernt, är principen gammal: kyrkofäderna, reformatorerna och bibeltrogna predikanter genom tiderna har sett att Gud handlat på olika sätt i olika epoker.

Det viktiga är att förstå att dispensationalismen inte är en mänsklig uppfinning, utan en biblisk iakttagelse. Den som noggrant studerar Skriften ser tydligt de olika hushållningarna.

Sammanfattning

Denna första lektion fastslår grunden: en dispensation är en gudomlig hushållning, en särskild ordning där Gud ger människan ansvar och uppenbarelse. Människan prövas, faller ofta, men Gud fortsätter att uppenbara sin plan, fram till fullbordan i Kristus.

Att förstå och acceptera detta är avgörande för att tolka Bibeln rätt. Det öppnar för en klar förståelse av skillnaden mellan lagen och nåden, Israel och kyrkan, det jordiska riket och det himmelska hoppet.

Nästa steg

I kommande lektioner utvecklas detta vidare: vi kommer att gå igenom de olika hushållningarna i detalj, se deras kännetecken, deras krav, människans misslyckande och Guds fortsatta plan. Allt detta för att utrusta oss att bättre predika, undervisa och försvara Guds ord i en tid av förvirring.

Dispensationalism – LEKTION 2: Mandatet att rätt dela sanningens ord

Inledning

I denna andra lektion fördjupas betydelsen av uppmaningen i 2 Timothy 2:15 att ”rätt dela sanningens ord”. Vi försöker visa detta på ett grundligt och övertygande sätt varför detta inte bara är en rekommendation, utan ett mandat från Gud själv till varje troende som vill förstå och undervisa Bibeln korrekt. Att rätt dela Guds ord är avgörande för att bevara sund lära, för att predika evangeliet om nåden klart och tydligt, och för att inte blanda samman de olika uppenbarelser som Gud gett genom tiderna.

Nyckeltexten – 2 Timothy 2:15

“Study to shew thyself approved unto God, a workman that needeth not to be ashamed, rightly dividing the word of truth.” (2 Tim 2:15)

Här ges en tydlig befallning till den kristne: att studera, att visa sig godkänd inför Gud, att vara en arbetare som inte behöver skämmas – och det genom att rätt dela Guds ord. Ordet “rightly dividing” indikerar att sanningen måste hanteras med urskiljning, genom att särskilja och inte blanda samman. Att misslyckas med detta leder ofrånkomligen till förvirring, falsk undervisning och splittring.

Vi vill betonar att detta vers inte är en uppmaning till ett litet fåtal, utan gäller alla troende. Vi är kallade att studera, inte på ett ytligt sätt, utan med noggrannhet och trohet mot den text Gud bevarat i King James Bible.

Vad innebär det att ”rätt dela”?

Att rätt dela innebär att erkänna att Bibeln innehåller olika instruktioner för olika tider, folk och syften. Gud är densamme, Hans karaktär ändras inte (Mal 3:6), men Hans handlande med människor varierar beroende på den tidsålder eller hushållning (dispensation) som gäller.

Exempelvis:

  • Noah fick instruktionen att bygga en ark – det är inte en befallning för oss idag.
  • Israel under Mose lag fick detaljerade bud om offer, sabbater och renhetslagar – dessa gäller inte för kyrkan idag.
  • Församlingen idag, under nådens hushållning, får budskapet om frälsning genom tro allena, utan laggärningar (Ef 2:8–9).

Att rätt dela betyder alltså att inte applicera Israels lag på kyrkan, eller kyrkans frihet på Israel, eller blanda framtida profetior med nuvarande löften. Det betyder att förstå vem som talas till, vad som sägs, och när det gäller.

Konsekvenser av att inte rätt dela

Mycket av den teologiska förvirringen i dag beror på att människor inte rätt delar Guds ord. När man läser evangelierna utan att se skillnaden mellan Jesus verksamhet till Israel under lagen och Paulus undervisning till församlingen, skapas motsägelser och falska doktriner.

Exempel:

  • Jesus säger: “But he that shall endure unto the end, the same shall be saved.” (Matt 24:13). Detta handlar om vedermödans tid för Israel, inte om frälsning för kyrkan i dag.
  • Paulus säger: “Believe on the Lord Jesus Christ, and thou shalt be saved, and thy house.” (Apg 16:31). Detta gäller den nuvarande hushållningen, där frälsningen är omedelbar genom tro.

När man blandar dessa sanningar blir resultatet villfarelser, såsom att tro att man kan förlora sin frälsning, eller att gärningar är nödvändiga för att bli rättfärdig.

Historiska exempel

Genom kyrkohistorien har misslyckandet att rätt dela skapat splittringar och falska läror. Katolska kyrkan blandade Israels prästadöme med kyrkans struktur, och skapade därigenom ett nytt prästerskap som inte har stöd i Nya testamentet för kyrkan. Reformationen bröt loss mycket av denna villfarelse, men många reformatorer gick inte hela vägen i att rätt dela. Resultatet ser vi i dag i mängder av samfund som predikar en blandning av lag och nåd.

Dispensationalismen inte är en modern innovation, utan en nödvändig följd av att man tar Bibeln bokstavligt och i sitt sammanhang. De som förnekar rätt delning gör det ofta för att de vill bevara traditioner, men priset blir förlusten av klarhet och sanning.

Praktiskt mandat

Mandatet att rätt dela är inte bara teoretiskt, utan praktiskt. Varje troende måste:

  1. Studera Bibeln regelbundet. Inte bara läsa, utan granska, jämföra och förstå.
  2. Känna till de olika hushållningarna. Se skillnaden mellan lag och nåd, mellan Israel och kyrkan, mellan Guds jordiska och himmelska planer.
  3. Lära sig applicera korrekt. Inte ta löften, domar eller instruktioner ur sitt sammanhang och tillämpa dem felaktigt.
  4. Förkunna klart evangeliet. Endast när vi rätt delar kan vi predika frälsningen av nåd allena, utan gärningar, så som Paulus fick uppdraget att göra.

Avslutning

Lektion 2 visar att det är ett gudomligt mandat att rätt dela sanningens ord. Detta är inte en valfri metod bland många, utan den enda vägen för att undvika förvirring och skam inför Gud. Det är ett kall till varje troende, inte bara pastorer eller lärare.

Genom att rätt dela förstår vi att frälsningen i dag är fullbordad i Kristus, helt baserad på nåd, och inte beroende av gärningar eller lag. Vi kan vila i att Gud inte har bestämt oss till vrede (1 Tess 5:9), utan till frälsning i Jesus Kristus.

Nästa steg

I följande lektioner kommer Potthoff gå vidare med att kartlägga de olika hushållningarna mer detaljerat, och visa på den praktiska nyttan i vår bibelstudier och vårt predikoarbete. Lektion 3 kommer att ge en grundläggande översikt över dessa olika tidsåldrar och deras kännetecken.

Dispensationalism – LEKTION 3: Rätt delning av Ordet – Dispensational sanning genom historien

Inledning

Den tredje lektionen i denna serie om dispensationalism undersöker hur läran om att rätt dela Guds ord inte är en modern innovation, utan en biblisk sanning som har bevarats och vittnats om genom hela historien. Från Bibelns egna författare till kyrkofäder, reformatorer och troende genom tiderna finner vi exempel på hur Guds folk har sett skillnaden mellan olika hushållningar, och hur detta har skyddat tron mot villfarelse.

Det framgår tydligt att principen att rätt dela inte är något som uppstod på 1800-talet, som ofta påstås, utan har djupa rötter både i Skriften och i historien.

Den bibliska grunden

Nyckelversen är fortfarande 2 Timothy 2:15:
“Study to shew thyself approved unto God, a workman that needeth not to be ashamed, rightly dividing the word of truth.”

Att rätt dela innebär att Bibeln måste läsas med urskiljning. Det är inte en enda homogen bok med samma instruktioner för alla tider, utan en samling böcker som i sin helhet uppenbarar Guds frälsningsplan steg för steg. Genom olika tider har Gud gett människan olika ansvar, och varje hushållning kännetecknas av uppenbarelse, ansvar, prövning, människans misslyckande och Guds dom eller fortsatta nåd.

I Gamla testamentet ser vi tydliga exempel: Noah fick uppdraget att bygga en ark, Abraham fick löftet om ett land och en avkomma, Mose fick lagen. Varje tidsålder bar med sig sitt eget ljus och sina egna instruktioner. I Nya testamentet ser vi övergången från lagen till nåden, och hur aposteln Paulus särskilt fick förvalta “the dispensation of the grace of God” (Ef 3:2). Allt detta vittnar om att Gud handlar på olika sätt under olika tider, även om frälsningen alltid ytterst bygger på hans nåd.

Kyrkans tidiga vittnesbörd

Redan under de första århundradena efter apostlarna finner vi vittnesbörd om en förståelse för olika tidsåldrar och uppdelningar i Guds plan. Kyrkofäder som Irenaeus och Hippolytos talade om skillnaden mellan olika epoker i frälsningshistorien. Även om de inte alltid använde ordet dispensation i vår moderna bemärkelse, erkände de att Gud handlade på olika sätt genom historien och att detta måste beaktas när man tolkar Skriften.

Hermas Herden, ett tidigt kristet verk från ca 150 e.Kr., talar om en kommande vedermöda och om att Guds folk kunde undkomma den genom tro och renhet. Irenaeus (ca 170 e.Kr.) förklarade att kyrkan skulle ryckas upp innan den stora vedermödan. Hippolytos (ca 210 e.Kr.) kallade detta för det saliga hoppet och pekade på Jesaja 26:20 som en profetia om att Guds folk skulle gömmas undan innan vredestiden.

Detta visar att redan i den tidiga kyrkan fanns en förväntan på skillnaden mellan nuvarande tid av nåd och kommande tid av dom. Denna insikt är en form av dispensational sanning.

Medeltiden och förlorad klarhet

När kyrkan under 300-talet övergick från en premillennialistisk tro till en amillennialistisk tolkning, förlorades mycket av den tydliga förståelsen för de olika hushållningarna. Den allegoriska bibeltolkningen fick större utrymme, särskilt genom Augustinus, och därmed förlorades mycket av den bokstavliga och dispensationala läsningen av Skriften. Kyrkan betonade istället sitt eget prästerskap och auktoritet, och många av de ursprungliga sanningarna doldes av traditioner.

Ändå fanns genom historien enskilda röster och grupper som höll fast vid skillnaden mellan Israel och kyrkan, mellan nuvarande tid och kommande dom. Dessa röster höll ljuset brinnande, även om de inte alltid hördes i den dominerande kyrkan.

Reformationen och återupptäckten

På 1500-talet, genom reformationen, återkom mycket av den bibliska klarheten. Reformatorerna som Luther och Kalvin återvände till Skriften som enda auktoritet (Sola Scriptura), och därmed började även gamla sanningar åter bli synliga. Även om många reformatorer inte gick hela vägen i att särskilja Israel från kyrkan, så började åter fler att tala om löften som gäller specifikt för judarna och ett kommande rike för Kristus på jorden.

Under 1600- och 1700-talet finner vi en mängd exempel på kristna författare som använde uttryck som rapt och rapture, och som undervisade om att församlingen skulle tas bort innan vredestiden. De såg skillnaden mellan Guds plan för församlingen och Guds plan för Israel. Detta var en återupplivning av det bibliska ljus som hade funnits redan i den tidiga kyrkan.

Moderna tidens vittnesbörd

På 1800-talet utvecklades dispensationalismen ytterligare, särskilt genom systematiseringen av läran. Men det är viktigt att understryka att detta inte var en ny lära som då uppfanns, utan snarare en återupptäckt och tydligare formulering av något som alltid funnits i Skriften och som troende genom tiderna vittnat om.

Det moderna påståendet att dispensationalismen skulle vara en sentida innovation faller därför på sin egen orimlighet. Bevisen från Bibeln, från kyrkans första århundraden, från medeltida grupper, från reformationens författare och från 1600–1700-talets predikanter visar att läran har kontinuitet. Den är djupt rotad i Guds ord och i kyrkohistorien.

Slutsats

Att rätt dela sanningens ord är inte bara en metod bland andra, utan ett gudomligt mandat. Historien visar att när Guds folk har hållit fast vid denna princip, har evangeliet varit klart, tron har varit renare och hoppet har varit levande. När man däremot har misslyckats med att rätt dela, har resultatet blivit villfarelse, förvirring och mänskliga traditioner som ersatt Guds sanning.

Denna lektion visar att rätt delning inte bara är en teoretisk sanning, utan en praktisk verklighet som troende i alla tider har sett behovet av. Vi står i en lång kedja av vittnen, från Bibelns författare till kyrkofäder, reformatorer och moderna bibeltroende, som alla sett samma sak: Gud har olika hushållningar i sin plan, och vår uppgift är att förstå och undervisa utifrån detta.

Nästa steg

I följande lektioner kommer vi att studera de olika hushållningarna mer detaljerat, för att se deras kännetecken, ansvar, prövningar och domar. Detta ger oss den nödvändiga klarhet som gör att vi kan undervisa och leva i enlighet med den nåd och sanning som Gud gett oss i denna tidsålder.

Dispensationalism – LEKTION 4: Oskuldens dispensation

Inledning

Den första hushållningen i Guds frälsningsplan kallas oskuldens dispens. Den beskriver människans tillstånd från skapelsen fram till fallet i Edens lustgård. Under denna tid var människan utan synd, i direkt gemenskap med sin Skapare, och levde i fullkomlig oskuld. Genom denna studie får vi se hur Gud uppenbarade sin vilja, vilket ansvar människan fick, hur hon prövades, hennes misslyckande och vilka konsekvenser detta förde med sig. Allt pekar fram mot behovet av en Frälsare.

Skapelsen av människan

I 1 Mosebok 1:26–27 står:
“And God said, Let us make man in our image, after our likeness: and let them have dominion over the fish of the sea, and over the fowl of the air, and over the cattle, and over all the earth, and over every creeping thing that creepeth upon the earth. So God created man in his own image, in the image of God created he him; male and female created he them.”

Människan skapades till Guds avbild och sattes som herre över skapelsen. Gud gav henne uppdraget att råda över jorden och föröka sig (1 Mos 1:28). Hon fick också andens liv genom Guds andedräkt (1 Mos 2:7). Denna närhet till Gud var en unik gåva som gjorde människan helig, rättfärdig och fullkomlig i sitt ursprungliga tillstånd.

Livet i Edens lustgård

Gud planterade en lustgård i Eden och satte människan där för att odla och bevara den (1 Mos 2:15). Allt som människan behövde fanns där: mat, vatten, skönhet och gemenskap. Gud gav henne frihet att äta av alla träd i trädgården, utom ett:
“But of the tree of the knowledge of good and evil, thou shalt not eat of it: for in the day that thou eatest thereof thou shalt surely die.” (1 Mos 2:17)

Detta var det första uttryckliga budet till människan. Lydnaden mot detta bud var det centrala testet i denna hushållning. Människan var fri att njuta av alla Guds gåvor, men hennes kärlek och lydnad skulle prövas genom detta enda förbud.

Prövningen

Ormens listiga ord (1 Mos 3:1) ledde till att Eva började ifrågasätta Guds ord. Djävulen angrep Guds sanning genom att först ifrågasätta, sedan förneka, och slutligen ersätta den med en lögn. Han sa: “Ye shall not surely die” (1 Mos 3:4) och lockade med löftet att de skulle bli som Gud (1 Mos 3:5).

Människan föll i prövningen. Eva åt av frukten och gav också till Adam, som åt (1 Mos 3:6). Med detta bröts oskulden. Synden kom in i världen genom olydnad, och gemenskapen med Gud skadades.

Konsekvenserna

Följderna av fallet var omedelbara och omfattande:

  • Andlig död: Gemenskapen med Gud bröts (1 Mos 3:8–10).
  • Fysisk död: Kroppen började dö (1 Mos 3:19).
  • Förbannelse: Marken förbannades, arbete blev mödosamt, och kvinnan fick smärta i barnafödande (1 Mos 3:16–19).
  • Utdrivning: Människan drevs ut ur lustgården, och keruber sattes för att vakta vägen till livets träd (1 Mos 3:24).

Romarbrevet 5:12 bekräftar detta:
“Wherefore, as by one man sin entered into the world, and death by sin; and so death passed upon all men, for that all have sinned.”

Alla människor efter Adam är födda i synd och under dödens välde. Oskuldens dispens slutade i misslyckande, precis som varje kommande hushållning kommer att visa människans behov av Guds nåd.

Profetian om Frälsaren

Redan i Edens trädgård gav Gud löftet om en Frälsare. I 1 Mosebok 3:15 står:
“And I will put enmity between thee and the woman, and between thy seed and her seed; it shall bruise thy head, and thou shalt bruise his heel.”

Detta är den första messianska profetian. Kvinnans säd, Kristus, skulle en dag krossa ormens huvud, även om hans häl skulle bli sargad. Här ser vi evangeliets första strimma av hopp mitt i domen. Gud lovade en återlösare som skulle segra över synden och Satan.

Slutsats

Oskuldens dispens visar oss människans ursprungliga tillstånd, hennes ansvar inför Gud, hennes prövning och hennes fall. Den lär oss att även i det mest perfekta tillstånd misslyckades människan att hålla fast vid Guds ord. Därför behövs en Frälsare. Denna första hushållning avslutas med domen att människan drivs ut från paradiset, men också med hoppet om frälsning genom Kristus.

Denna lektion är grunden för förståelsen av alla följande hushållningar. Den visar att människan alltid misslyckas i sin egen kraft, men att Gud i sin nåd alltid öppnar en väg till frälsning.

Dispensationalism – LEKTION 5: Samvetets dispens

Inledning

Den andra hushållningen i Bibelns frälsningshistoria kallas samvetets dispens. Denna sträcker sig från fallet i Edens lustgård till den globala floden och omfattar 1 Mosebok kapitel 4 till 8. Under denna tid hade människan fått kunskap om gott och ont och förväntades leva efter sitt samvete. Men i stället för att följa Gud och söka rättfärdighet visade det sig snart att människan i egen kraft inte kunde förbli ren. Synden bredde ut sig, våld och fördärv tog över, och världen nådde en punkt där Guds dom inte kunde dröja längre.

Kunskapen om gott och ont

Efter syndafallet fick människan det hon hade eftertraktat – kunskap om gott och ont.
“And the Lord God said, Behold, the man is become as one of us, to know good and evil.” (Gen 3:22, KJV).

Från och med nu skulle människan styras av sitt samvete. Det fanns ingen skriven lag, inga domare, inga kungar – endast den inre känslan av rätt och fel. Gud förväntade att människan skulle erkänna sin synd, söka hans barmhärtighet, och offra blodsoffer som ett uttryck för försoning. Men samvetet i sig visade sig inte vara tillräckligt för att tygla syndens makt.

Ansvar och tillbedjan

Trots att Adam och Eva fördrevs från lustgården, lämnades de inte utan hopp. Gud gav löftet om en Frälsare (1 Mos 3:15) och visade vägen till honom genom blodsoffer. Detta ser vi i berättelsen om Kain och Abel:
“And in process of time it came to pass, that Cain brought of the fruit of the ground an offering unto the Lord. And Abel, he also brought of the firstlings of his flock and of the fat thereof. And the Lord had respect unto Abel and to his offering: But unto Cain and to his offering he had not respect.” (Gen 4:3–5, KJV).

Här ser vi kontrasten mellan sann och falsk tillbedjan. Abel offrade ett lamm – en förebild på Kristus – medan Kain kom med frukten av sitt eget arbete. Gud godtog Abels offer eftersom det skedde i tro och genom blod, men Kains egenrättfärdighet förkastades. Detta ledde till den första mordhandlingen i historien:
“And Cain talked with Abel his brother: and it came to pass, when they were in the field, that Cain rose up against Abel his brother, and slew him.” (Gen 4:8, KJV).

Människans första generationsskifte efter fallet visade hur snabbt synden fördärvade både hjärtan och handlingar. Den första religionen utan blodsoffer ledde till mord, och hatet ersatte kärleken.

Människans förfall

I stället för att vandra med Gud fördjupade sig mänskligheten i ondska.
“And God saw that the wickedness of man was great in the earth, and that every imagination of the thoughts of his heart was only evil continually.” (Gen 6:5, KJV).

Samvetet, som skulle ha varit en vägledare, blev i stället förhärdat och avtrubbat. Synden korrumperade människans innersta, och världen fylldes av våld och blod. Gud sörjde över människans tillstånd:
“And it repented the Lord that he had made man on the earth, and it grieved him at his heart.” (Gen 6:6, KJV).

Människan hade nått en punkt av total fördärv. Det fanns ingen vilja till omvändelse, ingen väg tillbaka. Guds dom blev oundviklig.

Guds dom: Den globala floden

Mitt i denna mörka tid fann Gud en man som stod ut i tro:
“But Noah found grace in the eyes of the Lord.” (Gen 6:8, KJV).

Noa var inte syndfri, men han hade tro på Gud. Han fick uppdraget att bygga en ark för att rädda sin familj och djuren från den kommande floden (Gen 6:13–14). Under 120 år byggde han arken och predikade rättfärdighet (2 Pet 2:5), men människorna föraktade hans budskap.

Till slut föll domen:
“In the six hundredth year of Noah’s life, in the second month, the seventeenth day of the month, the same day were all the fountains of the great deep broken up, and the windows of heaven were opened. And the rain was upon the earth forty days and forty nights.” (Gen 7:11–12, KJV).

Hela mänskligheten gick under, förutom Noa och hans familj.
“And every living substance was destroyed which was upon the face of the ground… and Noah only remained alive, and they that were with him in the ark.” (Gen 7:23, KJV).

Samvetets dispens slutade alltså inte med en väckelse till rättfärdighet, utan med dom och förintelse.

Slutsats

Samvetets dispens visar oss människans totala oförmåga att leva rättfärdigt i egen kraft. Hon hade kunskap om gott och ont men valde synd. Hon fick exempel på rätt offer genom Abel, men följde Kains väg av egenrättfärdighet. Hon fick tid att omvända sig, men förhärdade sitt hjärta. Hon fick en predikare i Noa, men förkastade hans budskap.

Till slut kom domen i form av floden, en föraning om den slutliga domen som ännu väntar världen. Jesus själv påminde om detta:
“But as the days of Noe were, so shall also the coming of the Son of man be.” (Matt 24:37, KJV).

Samvetet kunde inte rädda människan. Endast Guds nåd kunde bevara en liten rest. Denna andra hushållning visar tydligt att människan behöver mer än ett samvete – hon behöver en Frälsare.

Dispensationalism – LEKTION 6: Löftets dispens

Inledning

Den tredje hushållningen i Bibelns frälsningsplan kallas löftets dispens. Den sträcker sig från Abrahams kallelse i 1 Mosebok 12 till lagens införande vid Sinai i 2 Mosebok 19. Efter att människorna hade misslyckats i tidigare tidsåldrar – i oskulden, samvetet och den mänskliga regeringens hushållning – valde Gud nu ut en enskild man och genom honom ett särskilt folk. Denna hushållning grundades på Guds eget löfte, ett ovillkorligt förbund byggt på tro, inte gärningar. Samtidigt ser vi återigen hur människan sviktar i sin trofasthet, vilket leder till 400 års fångenskap i Egypten.

Guds uppenbarelse: Abrahams kallelse

Gud kallade Abram och gav honom ett förbund med tre centrala löften: ett folk, ett land och en universell välsignelse.
“Now the Lord had said unto Abram, Get thee out of thy country, and from thy kindred, and from thy father’s house, unto a land that I will shew thee: And I will make of thee a great nation, and I will bless thee, and make thy name great; and thou shalt be a blessing: And I will bless them that bless thee, and curse him that curseth thee: and in thee shall all families of the earth be blessed.” (Gen 12:1–3, KJV).

  1. Ett stort folk – Abrahams ättlingar skulle bli Israel.
  2. Ett land – Gud lovade Kanaans land.
  3. En världsomfattande välsignelse – genom Abrahams säd skulle Messias komma.

Detta förbund var ovillkorligt. Det byggde inte på Abrahams prestationer utan på Guds trofasthet.

Rättfärdighet genom tro

Abrahams ansvar var att tro på Guds ord. Detta framgår tydligt i 1 Mosebok 15:5–6:
“And he brought him forth abroad, and said, Look now toward heaven, and tell the stars, if thou be able to number them: and he said unto him, So shall thy seed be. And he believed in the Lord; and he counted it to him for righteousness.” (KJV).

Här ser vi det första tydliga exemplet på rättfärdiggörelse genom tro. Abraham blev inte rättfärdig genom gärningar, utan genom att han trodde Gud. Detta visar att frälsning alltid har varit genom tro – i Guds löfte, i hans ord, och ytterst i Kristus.

Människans misslyckande

Trots löftet kämpade Abraham och hans efterkommande med otro.

  1. Abrahams tvivel och Ismael
    När Sara förblev barnlös tog Abraham saken i egna händer. På Saras förslag fick han en son med tjänstekvinnan Hagar (1 Mos 16:2–4). Resultatet blev Ismael, stamfader till de arabiska folken. Men Gud förkastade detta försök, eftersom löftet skulle fullbordas på hans sätt, inte genom mänskliga lösningar. Konflikten mellan Ismael och Isak sträcker sig genom hela historien och märks ännu i dag.
  2. Jakobs svek och Israels kamp
    Förbundet gick vidare från Abraham till Isak och från Isak till Jakob. Men återigen visade sig människans svaghet. Jakob lurade sin far för att ta välsignelsen (1 Mos 27). Hans söner sålde sin bror Josef som slav till Egypten (1 Mos 37). Dessa handlingar ledde till att Israels folk hamnade i Egypten, precis som Gud hade förutsagt.
  3. 400 års slaveri i Egypten
    På grund av hungersnöd flyttade Jakobs familj till Egypten, där Josef hade blivit en mäktig ledare. Men efter hans död föll Israel i slaveri under Farao. Detta var ingen slump – Gud hade redan sagt till Abraham:
    “And he said unto Abram, Know of a surety that thy seed shall be a stranger in a land that is not theirs, and shall serve them; and they shall afflict them four hundred years.” (Gen 15:13, KJV).

Guds dom och förlossning

Trots folkets otro förblev Gud trofast. Han reste upp Mose som en befriare:
“And the Lord said, I have surely seen the affliction of my people which are in Egypt, and have heard their cry by reason of their taskmasters; for I know their sorrows; And I am come down to deliver them out of the hand of the Egyptians, and to bring them up out of that land unto a good land and a large, unto a land flowing with milk and honey.” (Exod 3:7–8, KJV).

Genom de tio plågorna visade Gud sin makt över Egyptens gudar, och genom påskalammet gav han en profetisk bild av Kristus – det oskyldiga blodet som räddar från domen (2 Mos 12). Genom havets delning befriade Gud sitt folk och visade att hans löfte stod fast trots deras bristande tro.

Avslutning

Löftets dispens avslöjar både Guds trofasthet och människans svaghet. Abraham räknades som rättfärdig genom tro, men hans efterkommande föll i otro och otrohet. Ändå bröts aldrig Guds förbund. När Israel ropade i slaveriet, reste Gud upp en befriare och förde dem tillbaka mot löfteslandet.

Denna tidsålder lär oss att Guds löften är eviga och ovillkorliga. Människan misslyckas gång på gång, men Gud står kvar vid sitt ord. Som Paulus skriver:
“For the gifts and calling of God are without repentance.” (Rom 11:29, KJV).

Löftets dispens slutade i fångenskap, men Guds plan gick vidare. Vid Sinai skulle han ge en ny hushållning – lagens dispens – som ytterligare skulle visa människans behov av nåd och den slutliga uppfyllelsen i Kristus.

Dispensationalism – LEKTION 7: Lagens dispens

Inledning

Lagens dispens sträcker sig från Sinai berg där Mose tog emot lagen, fram till Israels avvisande av Jesus Kristus och övergången till nådens tidsålder. Detta är den första och enda period i historien då Gud satte en hel nation under ett juridiskt förbund. Lagen var helig, rättfärdig och god, men den kunde inte frälsa. Den avslöjade människans synd och visade behovet av en Frälsare.

Förbundet vid Sinai

Gud slöt ett förbund med Israel vid Sinai:
“Now therefore, if ye will obey my voice indeed, and keep my covenant, then ye shall be a peculiar treasure unto me above all people: for all the earth is mine: And ye shall be unto me a kingdom of priests, and an holy nation. These are the words which thou shalt speak unto the children of Israel.” (Exod 19:5–6, KJV).

Lagen hade tre delar:

  1. Den moraliska lagen – de tio budorden, Guds standard för rättfärdighet.
  2. Den civila lagen – lagar som styrde nationen Israels samhälle och rättsväsende.
  3. Den ceremoniella lagen – offersystemet, högtiderna och prästämbetet, som alla pekade fram mot Kristus.

Gud avsåg att Israel skulle vara ett heligt folk, skilt från hedningarna, och ett vittnesbörd om hans helighet för världen.

Lagens syfte

Lagen gavs aldrig som en väg till frälsning. Den hade tre huvudsyften:

  1. Att uppenbara synd – “…for by the law is the knowledge of sin.” (Rom 3:20, KJV).
  2. Att etablera Israel som Guds folk – de var kallade att vara ett avskilt folk.
  3. Att förebåda Kristus – offersystemet och prästämbetet pekade fram mot den kommande Messias.

“Wherefore the law was our schoolmaster to bring us unto Christ, that we might be justified by faith.” (Gal 3:24, KJV).

Israels ansvar och misslyckande

Israel förband sig att hålla hela lagen:
“Cursed be he that confirmeth not all the words of this law to do them. And all the people shall say, Amen.” (Deut 27:26, KJV).

Men redan från början bröt de förbundet:

  1. Det gyllene kalven (Exod 32:7–8).
  2. Mumlandet i öknen (4 Mos 14).
  3. Förkastandet av profeterna (Matt 23:37).
  4. Avvisandet av Kristus själv – “He came unto his own, and his own received him not.” (Joh 1:11, KJV).

När Pilatus frågade vad han skulle göra med Jesus svarade folket: “Let him be crucified.” (Matt 27:22, KJV).

Domen över Israel

Gud dömde Israels olydnad genom tre stora händelser:

  1. Assyriska fångenskapen (721 f.Kr.) – det norra riket föll.
  2. Babyloniska fångenskapen (586 f.Kr.) – Jerusalem förstördes.
  3. Romerna förstörde Jerusalem (70 e.Kr.) – judarna skingrades.

“And they shall fall by the edge of the sword, and shall be led away captive into all nations: and Jerusalem shall be trodden down of the Gentiles, until the times of the Gentiles be fulfilled.” (Luk 21:24, KJV).

Lagens oförmåga och övergången till nåd

Lagen krävde fullkomlighet:
“Cursed is every one that continueth not in all things which are written in the book of the law to do them.” (Gal 3:10, KJV).

Offren kunde endast tillfälligt täcka synd, men aldrig ta bort den. Därför pekade lagen fram mot Kristus, som fullbordade den och instiftade det nya förbundet.

“Moreover, brethren, I declare unto you the gospel… how that Christ died for our sins according to the scriptures; And that he was buried, and that he rose again the third day according to the scriptures.” (1 Kor 15:1–4, KJV).

“For by grace are ye saved through faith; and that not of yourselves: it is the gift of God: Not of works, lest any man should boast.” (Ef 2:8–9, KJV).

Avslutning

Lagens tidsålder avslöjar att människan inte kan frälsa sig själv genom laggärningar. Den visar människans synd och pekar på behovet av en Frälsare. Kristus är lagens fullbordan och det enda hoppet för rättfärdiggörelse. I dag, under nådens dispens, gäller samma tidlösa budskap:
“Believe on the Lord Jesus Christ, and thou shalt be saved.” (Apg 16:31, KJV).

Dispensationalism – LEKTION 8: Övergången från judar till hedningar

Inledning

Ett av de mest avgörande skiftena i Guds frälsningsplan är övergången från att Guds erbjudande riktades till Israel som nation till att det öppnades för hedningarna. För att rätt förstå Bibeln måste vi inte bara lära oss att rätt dela Guds ord, utan också rätt dela Guds folk. Denna övergång visar tydligt hur Guds plan utvecklas genom olika hushållningar, och hur evangeliet om nåden blev tillgängligt för alla.

Guds löfte till Israel

Guds ursprungliga plan var att Israel skulle vara den första nationen att ta emot Messias och genom dem skulle alla folk bli välsignade.
“Ye are the children of the prophets, and of the covenant which God made with our fathers, saying unto Abraham, And in thy seed shall all the kindreds of the earth be blessed. Unto you first God, having raised up his Son Jesus, sent him to bless you, in turning away every one of you from his iniquities.” (Apg 3:25–26, KJV).

Messias kom först till sitt eget folk, men Israel som nation avvisade honom. Detta öppnade vägen för en ny fas i Guds plan – frälsningens erbjudande till hedningarna.

Israels förkastelse och hedningarnas välsignelse

Trots att evangeliet först erbjöds Israel, ledde deras upprepade förkastelse av Jesus till att Gud vände sig till hedningarna. Paulus beskriver detta som en mysterieuppenbarelse:
“For I would not, brethren, that ye should be ignorant of this mystery, lest ye should be wise in your own conceits; that blindness in part is happened to Israel, until the fulness of the Gentiles be come in.” (Rom 11:25, KJV).

Israel är alltså tillfälligt förhärdat, men detta är inte slutgiltigt. Under denna tid kallar Gud ut ett folk från både judar och hedningar till Kristi kropp, församlingen.

Nådens hushållning

Övergången markerades särskilt genom Paulus’ kallelse. Han fick uppdraget att predika evangeliet om Guds nåd, skilt från lagen:
“For by grace are ye saved through faith; and that not of yourselves: it is the gift of God: Not of works, lest any man should boast.” (Ef 2:8–9, KJV).

Vi lever nu i nådets dispens, där frälsningen erbjuds fritt till alla som tror på Kristus. Detta är en period då församlingen byggs, bestående av både judar och hedningar som en ny enhet i Kristus.

Den stora helhetsbilden

För att förstå Guds plan måste vi se de olika hushållningarna i sitt sammanhang:

  1. Nådens tidsålder (församlingens tid) – där frälsningen erbjuds fritt av nåd.
  2. Vedermödan – en tid av dom över världen och av rening för Israel.
  3. Det tusenåriga riket – Kristi regering i 1000 år, där löftena till Israel uppfylls.
  4. Tidsåldrarnas fullbordan – den slutliga återställelsen av allt, där synden avlägsnas för alltid.

Alla dessa skeden visar samma grundsanning: människan kan inte frälsa sig själv – det är alltid Guds nåd som räddar.

Valet inför oss

Historien visar två vägar: Israels väg under lagen, som misslyckades därför att ingen människa kan uppnå rättfärdighet genom egna gärningar, och evangeliets väg – rättfärdighet av nåd genom tro på Kristus.
“Believe on the Lord Jesus Christ, and thou shalt be saved, and thy house.” (Apg 16:31, KJV).

Gud leder sin skapelse mot fullständig återlösning och upprättelse, men varje människa måste personligen ta ställning. Vill du lita på dina egna gärningar, eller vill du ta emot Guds fria gåva genom Jesus Kristus?

Avslutning

Övergången från judar till hedningar är en central nyckel för att förstå Bibeln dispensationalt. Guds plan har alltid varit densamma: att återlösa en fallen mänsklighet och återställa sin skapelse. Lagens väg har visat sig omöjlig, men nådens väg står öppen. Frälsningen är inte genom gärningar, utan genom tron på Kristi fullbordade verk på korset.

LEKTION 9: Lite repetition,

Dispensationer – En fullständig studieartikel

Inledning

Det finns idag många röster i den kristna världen som förnekar att Bibeln talar om något som kallas dispensationer. Vissa menar till och med att det är en senare uppfinning från 1800-talet, påstått startad av John Nelson Darby. Men detta är en av de största missuppfattningar som spridits. Sanningen är att dispensationer inte bara är en teologisk term, utan ett bibliskt ord som återfinns flera gånger i Skriften. Att bortse från detta är att bortse från själva Bibelns undervisning.

Denna artikel syftar till att visa, vers för vers, hur dispensationsbegreppet är förankrat i Guds Ord, och varför det är avgörande för en rätt förståelse av Bibelns budskap.

Vad är en dispensation?

Ordet dispensation betyder att något har delats ut, överlämnats eller förvaltats. Att dispensera är att utdela något. I biblisk mening handlar det om att Gud i olika tider har anförtrott sitt Ord, sina budskap och sina förordningar till människor på olika sätt. Varje tidsepok kännetecknas av ett särskilt sätt på vilket Gud handlade med människorna.

När människor därför säger: ”Det finns inga dispensationer i Bibeln”, kan vi direkt peka på de ställen där ordet förekommer. Faktum är att Bibeln nämner dispensation vid fyra tillfällen, och alla dessa har koppling till aposteln Paulus. Detta visar både vikten av Paulus tjänst och hur Gud genom honom uppenbarade en ny tidsålder – den vi lever i idag.

Paulus och dispensationen av evangeliet

Det första stället finner vi i 1 Corinthians 9:17:

“For if I do this thing willingly, I have a reward: but if against my will, a dispensation of the gospel is committed unto me.”

Här säger Paulus att något var committed unto me – anförtrott åt honom. Han beskriver det som dispensation of the gospel. Det vill säga: Gud gav Paulus i uppdrag att förvalta och sprida evangeliet. Detta var inte samma budskap som predikades i Gamla Testamentet, för då hade Kristus ännu inte dött.

Det Paulus kallar för mitt evangelium (Romans 2:16; 16:25; 2 Timothy 2:8) är budskapet om Jesu Kristi fullbordade verk – hans död, begravning och uppståndelse – såsom det uttrycks i 1 Corinthians 15:1–4.

Dispensationen av tidernas fullbordan

Nästa gång ordet förekommer är i Ephesians 1:10:

“That in the dispensation of the fulness of times he might gather together in one all things in Christ, both which are in heaven, and which are on earth; even in him.”

Här talas det om framtiden – den tid när allt ska sammanfattas i Kristus. Denna framtida dispensation pekar fram emot den tid då Gud fullkomligt ska upprätta sin plan i himmel och på jord.

Dispensationen av nåden

Den tredje gången ordet används är i Ephesians 3:2:

“If ye have heard of the dispensation of the grace of God which is given me to you-ward.”

Detta är den tidsålder vi befinner oss i idag. Paulus kallar den för dispensation of the grace of God. Den handlar om frälsning genom nåd, genom tron allena, oberoende av gärningar eller Mose lag. Paulus är tydlig med att denna förvaltning gavs åt honom, för att han skulle föra den vidare till hedningarna.

Tyvärr finns många som fortfarande förkastar Paulus och hans tjänst. De håller sig nästan uteslutande till evangelierna – Matteus, Markus, Lukas och Johannes – och missar att Paulus är den apostel som Gud särskilt utsåg för hedningarna (Romans 11:13). Tre gånger uppmanar Paulus: “Be ye followers of me” (1 Corinthians 4:16; 11:1; Philippians 3:17).

Dispensationen av Gud – församlad i Paulus tjänst

Den fjärde och sista förekomsten finner vi i Colossians 1:25:

“Whereof I am made a minister, according to the dispensation of God which is given to me for you, to fulfil the word of God.”

Här ser vi återigen att Paulus fått något särskilt anförtrott – en dispensation given av Gud, för att fullborda Hans Ord. Detta visar vilken central roll Paulus har i den nya tidsåldern, kyrkans tidsålder.

Övergången i Apostlagärningarna

För att förstå detta måste vi se på Apostlagärningarna, som är en övergångsbok. Där ser vi hur Gud steg för steg flyttar fokus från Israel och de tolv apostlarna, till Paulus och hans budskap.

Till en början predikades främst vem Jesus var: Israels Messias. Men när nationen som helhet avvisade sin Messias, kallade Gud Paulus till att predika vad Jesus hade gjort – hans försoning på korset och uppståndelse.

Ett nyckelställe i denna övergång finner vi i Acts 13:38–39:

“Be it known unto you therefore, men and brethren, that through this man is preached unto you the forgiveness of sins: And by him all that believe are justified from all things, from which ye could not be justified by the law of Moses.”

Här förklarar Paulus skillnaden mellan lagens tidsålder och nådens tidsålder. Under Mose lag var rättfärdighet bunden till förordningar och gärningar. Nu förkunnas frälsning och rättfärdiggörelse enbart genom tro på Jesus Kristus.

Dispensationsläran i praktiken

Att förstå Bibeln genom dispensationsläran är inte att skapa förvirring, utan tvärtom att bringa klarhet. Paulus själv manar oss i 2 Timothy 2:15:

“Study to shew thyself approved unto God, a workman that needeth not to be ashamed, rightly dividing the word of truth.”

Att rightly divide – rätt dela – är just vad dispensationsläran handlar om. Vi behöver förstå vilka delar av Bibeln som gäller för vilka tider, och på vilket sätt Gud har handlat med människor genom historien.

Robert Breaker vittnar om att under sina över 30 år i tjänst har ingen någonsin kommit fram och sagt att de blivit förvirrade av hans undervisning om dispensationer. Tvärtom har många uttryckt stor tacksamhet över den klarhet det har skapat.

Paulus evangelium – frälsningens kärna

Den viktigaste frågan för oss idag är: Vilket evangelium gäller nu? Svaret är tydligt: det evangelium som Paulus fick direkt från Jesus Kristus.

1 Corinthians 15:1–4 beskriver det klart:

“Moreover, brethren, I declare unto you the gospel which I preached unto you, which also ye have received, and wherein ye stand; By which also ye are saved, if ye keep in memory what I preached unto you, unless ye have believed in vain. For I delivered unto you first of all that which I also received, how that Christ died for our sins according to the scriptures; And that he was buried, and that he rose again the third day according to the scriptures.”

Detta är evangeliet om nåden – frälsning genom tron på Kristi fullbordade verk, utan gärningar, utan lag, enbart genom tro.

Slutsats och tillämpning

Att studera Bibeln med dispensationsläran som nyckel öppnar Skriften på ett mäktigt sätt. Vi ser tydligt skillnaden mellan lag och nåd, mellan Israels särskilda kallelse och kyrkans tidsålder, mellan gärningar och tro.

Paulus påminner oss i Romans 1:16:

“For I am not ashamed of the gospel of Christ: for it is the power of God unto salvation to every one that believeth; to the Jew first, and also to the Greek.”

Och i Romans 2:16 förklarar han:

“In the day when God shall judge the secrets of men by Jesus Christ according to my gospel.”

Det är alltså Paulus evangelium som kommer att vara måttstocken vid Guds dom. Därför måste varje kristen förstå och ta till sig detta evangelium.

Min uppmaning är därför: Studera Bibeln, lär dig om Guds olika tidsåldrar, och framför allt – se hur Gud handlar idag genom nåd och tro på Jesu Kristi blod. Då kan du, likt Paulus, frimodigt säga: “I am not ashamed of the gospel of Christ.”

Avslutande ord

Denna undervisning är inte en akademisk övning i teologi, utan en livsviktig insikt i hur vi blir frälsta och hur vi kan förstå Guds Ord. När vi ser hur Gud handlat i olika tider, förstår vi också bättre vår egen tid och vårt eget ansvar.

Dispensationerna är därför inte något vi kan ignorera. De är en nyckel till att förstå hela Bibeln – dess historia, dess lära, och dess profetia.

Må Herren välsigna dig när du fortsätter att studera Hans Ord.