Lektion 1
Föreläsning: Den bevarade trons mönster i inledningen till Första Thessalonikerbrevet (1:1–3)
DBLM Akademin – Kurslitteratur NT1
Inledning – historisk och teologisk bakgrund
Första Thessalonikerbrevet är det första brev som aposteln Paulus skrev, omkring år 49 e.Kr., under sin andra missionsresa, kort efter besöket i Thessalonika enligt Apostlagärningarna 17. Det skrevs till de nyfrälsta i staden, en församling som uppstått under stark förföljelse. Detta brev innehåller väsentliga sanningar för den nyomvända kristne, då det börjar med frälsning och slutar med det saliga hoppet – Jesu återkomst i uppryckandet. Inga citat från Gamla testamentet förekommer, vilket visar att det är riktat till hednakristna. Dess lära är helt och hållet för kyrkans tidsålder – för den tid vi nu lever i.
Vers 1 – Församlingen i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus
“Paul, and Silvanus, and Timotheus, unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ: Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1, KJV)
Redan i den första versen finner vi flera centrala läror. Paulus nämner sig själv tillsammans med Silvanus (även känd som Silas) och Timotheus (Timoteus), vilket visar att de var delaktiga i arbetet och undervisningen bland thessalonikerna. Dessa män var Paulus’ medarbetare och andliga söner – han hade undervisat dem, och nu förde de vidare samma sanningar.
Brevet är adresserat till “församlingen i Thessalonika”, men inte till någon institution eller byggnad, utan till de frälsta människorna. Ordet church (församling) i Nya Testamentet avser aldrig ett fysiskt hus, utan alltid de som är frälsta och tillhör Kristi kropp (1 Kor 12:27, Ef 1:22–23). Därför är detta brev tillämpbart på varje lokal församling av troende, men också till hela Kristi kropp – den universella församlingen bestående av alla frälsta.
Paulus beskriver de troende som “i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus”. Detta är djup teologi. Att vara “i Kristus” är en av de sju mysterier som Gud uppenbarade för Paulus (Kol 1:25–27). När en person tror evangeliet – att Kristus dog för våra synder, blev begraven och uppstod igen (1 Kor 15:1–4) – så blir han förenad med Kristus, och Kristus bor i honom (Gal 2:20, Ef 3:17). Den frälste är “i Kristus”, och eftersom Kristus är “i Fadern” (Joh 14:10–11), så är även den troende i Fadern. Denna övernaturliga förening är en evig trygghet och grund för frid.
Frid och nåd – teologisk och praktisk betydelse
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.”
Denna hälsning förekommer i nästan varje brev från Paulus. Den följer alltid samma ordning: nåd först, sedan frid. Ingen verklig frid finns utan först att ha tagit emot Guds nåd genom frälsning. Som det står i Rom 5:1:
“Therefore being justified by faith, we have peace with God through our Lord Jesus Christ.”
I frälsningen blir den troende försonad med Gud genom Jesu blod (Kol 1:20). Det är en judiciell frid – fiendskapen mellan människan och Gud är undanröjd. Men Paulus’ bön i hälsningen syftar också till en praktisk frid – en inre vila och trygghet i det dagliga livet. Denna frid är frukten av Anden (Gal 5:22) och något som måste bevaras genom att leva i lydnad och förtröstan.
Vers 2 – Tacksägelse och förbön
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;”
Paulus var en man som bad utan uppehåll (1 Thess 5:17), och han uppmanade alla troende att göra detsamma. Här uttrycker han tacksamhet till Gud för thessalonikernas frälsning och andliga frukt. I 1 Tim 2:1 finner vi fyra typer av bön:
- Supplication – bön om behov.
- Prayers – allmän samtal med Gud.
- Intercessions – förbön för andra.
- Giving of thanks – tacksägelse.
Paulus praktiserade dessa i sitt böneliv, särskilt när det gällde nya troende. Den troende uppmanas inte bara att be för sig själv utan att leva ett liv i förbön och tacksamhet för andra.
Vers 3 – Trons verk, kärlekens arbete, hoppets tålamod
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ, in the sight of God and our Father;”
Denna vers sammanfattar tre fundament för det kristna livet:
- Trons verk – Även om frälsningen är utan gärningar (Ef 2:8–9), är den frälste kallad till goda gärningar (Ef 2:10). Dessa är inte grunden för frälsning, utan frukten av den. Verket av tro handlar om att leva ut sin tro i lydnad.
- Kärlekens arbete – Äkta kärlek är inte passiv. Den driver den troende till uppoffring, tjänande och uthållighet. Jesus sade: “If ye love me, keep my commandments.” (Joh 14:15)
- Hoppets tålamod – Det kristna hoppet är inte osäkerhet, utan en viss förväntan om Jesu återkomst (Tit 2:13). Detta hopp ger tålamod i lidande och uthållighet i tro.
Dessa tre dygder – tro, hopp och kärlek – återkommer genom hela Paulus’ undervisning (1 Kor 13:13), och de är kännetecknet för ett fruktbärande kristet liv.
Missionsprinciper – förebilden i Paulus’ tjänst
I inledningen till brevet ser vi också ett mönster för missionsarbete. Paulus reste, predikade evangeliet, undervisade dem som tog emot det, och lämnade kvar Timoteus och Silvanus för att undervisa vidare. Detta är biblisk missionsstrategi: lära upp människor att i sin tur lära andra (2 Tim 2:2). Paulus använde aldrig termen “missionär”, men han var i praktiken det – en sänd predikant.
Dagens missionsverksamhet är ofta social snarare än evangeliserande. Men det verkliga behovet är evangeliet – inte bröd för magen, utan liv för själen. Vad hjälper det en människa om hon blir mätt men dör och går förlorad? (Mark 8:36)
I Kristus – mysteriet uppenbarat
Att vara “i Kristus” är en av Paulus’ sju mysterier (Kol 1:25–27). Detta mysterium var dolt för tidigare släkten men uppenbarades genom Paulus: att Kristus bor i hedningar som tror, och att de är delaktiga av Guds eviga liv. Denna inre förvandling och förening med Gud kan inte ses med ögat, men är verklig och evig.
“To whom God would make known what is the riches of the glory of this mystery among the Gentiles; which is Christ in you, the hope of glory.” (Kol 1:27)
Detta mysterium är nyckeln till den troendes trygghet. Kristus bor i den troende, och den troende i Kristus – oskiljaktigt förenade. Att påstå att en frälst kan förlora frälsningen är att förneka detta mysterium och att säga att Kristus kan lämna sin kropp. Det är obibliskt. Den som är frälst har evigt liv (1 Joh 5:13, Joh 3:36).
Sammanfattning och tillämpning
I dessa första tre verser i Första Thessalonikerbrevet finner vi:
- En kristen identitet: “i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus”
- Evangeliets frid och nåd som grund för trygghet
- Förbönens och tacksamhetens liv
- En tjänst byggd på tro, kärlek och hopp
- Missionsarbetets mönster: lär, sänd, utrusta
- Mysteriet om Kristus i oss – vår saliga förväntan
Dessa verser är en skattkammare för både den nya och den mogna troende. De påminner oss om vår ställning, vår kallelse och vårt hopp. Låt oss vandra i detta ljus – inte i vår egen kraft, utan genom Guds nåd, med blicken fäst på vår Herre Jesus Kristus.
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1)
📚 Detta är kurslitteratur från DBLM.se – Dela Bibeln Likt Mönstret.
Rätt delning. Rätt text. Rätt evangelium.
annan version;
📚 DBLM Akademin – Kursföreläsning
1 Thessalonikerbrevet 1:1–3
“I Kristus, i nåd, i bön och i tjänst – Församlingens mönster i den sista tiden”
(Fullständig teologisk undervisning baserad på King James Bible och rätt delning enligt 2 Tim 2:15)
INLEDNING – EN FÖRSAMLING FÖDD UR FÖRFÖLJELSE
Det första brevet till Thessalonikerna är inte bara det första brev Paulus skrev, utan även det första brevet som nedtecknades i hela Nya Testamentet. Året var omkring 49 e.Kr. och platsen var Thessalonika – en strategisk hamnstad i Makedonien, norra Grekland. Ordet Thessalonika betyder ”heta källor”, vilket också beskriver hur denna stad sjöd av både religiös aktivitet och andlig kamp.
När Paulus anlände till staden, som vi läser om i Apostlagärningarna 17, gick han till synagogan och predikade Kristus – att han måste lida och uppstå från de döda. Resultatet? Några judar, många gudfruktiga greker och inte få av stadens kvinnor kom till tro. Men denna frälsning kom till ett högt pris. Judarna uppviglade pöbeln, stormade huset där Paulus bodde, och tvingade honom att fly under natten.
Kvar i Thessalonika blev Silas och Timoteus – Paulus’ lärjungar, välsignade med både frimodighet och vishet. Och kvar i staden fanns också en nyförlöst församling. En grupp människor som från första stund fick lida för evangeliets skull. Det är till dem detta brev är skrivet – inte till en institution, inte till en byggnad, utan till den levande Kristi kropp i Thessalonika.
VERS 1 – ETT NAMN, EN FÖRSAMLING, EN FADER
“Paul, and Silvanus, and Timotheus, unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ: Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1, KJV)
1.1 Apostolisk hälsning – en andlig kedja av tjänare
Paulus nämner sig själv och sina två medarbetare: Silvanus (Silas) och Timotheus (Timoteus). Dessa män var inte endast medresenärer, utan bärare av samma evangelium, formade av samma lärare, drivna av samma Ande. Det vi ser här är en bild av den nytestamentliga undervisningskedjan: Paulus förmedlade uppenbarelse till sina andliga söner, och dessa undervisade andra (2 Tim 2:2).
Timoteus var den ende i Skriften som kallades “man of God” (1 Tim 6:11). Paulus hade omskurit honom, inte som ett krav under lagen, utan som en strategisk åtgärd för att kunna ta honom med in i synagogorna (Apg 16:1–3). Detta var inte laggärning, utan ett exempel på 1 Kor 9:20–23 – “Jag blev för judarna som en jude, för att vinna judar.”
1.2 Församlingen – inte en byggnad, utan en kropp
Paulus skriver till “församlingen i Thessalonika”, men syftar inte på en struktur av sten, utan på de frälsta själarna i Kristus. Församlingen (gr. ekklesia) är inte en byggnad, utan en kropp – Kristi kropp (Ef 1:22–23). Denna kropp består av alla frälsta, över hela världen – och samtidigt finns lokala församlingar som samlar troende på en plats. Dessa är den synliga församlingen, medan kroppen som helhet är den osynliga andliga organismen.
Dagens förvirring kring detta är stor. Många säger: “Kyrkan är huset med tornet på gatan.” Men en kyrka är inte ett torn, utan troende förenade i Kristus. “Ye also, as lively stones, are built up a spiritual house…” (1 Pet 2:5)
1.3 Identitet: “i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus”
Här möter vi ett av Paulus’ största mysterier – att den troende är i Kristus, och att Kristus är i honom. Den som tror evangeliet (1 Kor 15:1–4) blir förenad med Kristus och inympad i hans kropp (1 Kor 12:13). Kristus bor i honom (Gal 2:20), och han i Kristus (Rom 8:1; Ef 2:13). Eftersom Kristus är “i Fadern” (Joh 14:10), betyder detta att den troende är i Kristus, och därmed också i Gud.
“Christ in you, the hope of glory.” (Kol 1:27)
Detta är ett av Paulus’ sju mysterier (se längre fram), och det är den främsta orsaken till att frälsningen inte kan gå förlorad: Gud kan inte förneka sig själv.
VERS 2 – BÖN, TACKSAMHET OCH SJÄLASÖRJANDE NIT
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;”
2.1 Bön som livsrytm
Paulus var en man av bön. I varje brev tackar han Gud för de troende och nämner dem i bön. Här uttrycker han att han “alltid” ger tack. Det är inte bara högtidligt språk – det är en livsstil. I 1 Thess 5:17 uppmanar han: “Pray without ceasing.” Han levde som han lärde.
Bön är inte bara att be om saker. I 1 Tim 2:1 nämns fyra sorters bön:
- Supplications – be om specifika behov
- Prayers – daglig gemenskap med Gud
- Intercessions – be för andras skull
- Thanksgiving – tacka för allt, även svårigheter
Att nämna någon i bön är ett uttryck för sann andlig kärlek. Paulus bar dessa troende i sitt hjärta. Han såg inte bara till deras frälsning, utan bad för deras tillväxt, frimodighet och uthållighet.
2.2 Böneexempel i praktiken
Paulus bad:
- För tillväxt (Ef 1:17–18)
- För frimodighet (Ef 6:19)
- För uthållighet (Kol 1:9–11)
- För vägledning (Rom 1:10)
- För evengeliets framgång (2 Tess 3:1)
Och han bad med glädje, med tårar, i fångenskap, i ensamhet, i fara – alltid. Bön var hans andliga syre.
VERS 3 – TRONS VERK, KÄRLEKENS ARBETE, HOPPETS TÅLAMOD
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ, in the sight of God and our Father;”
3.1 Trons verk – nådens gensvar
Tro är grunden för allt. Men sann tro är aldrig tom. Den producerar verk – inte för att bli frälst, utan därför att man är frälst (Ef 2:8–10). Detta är “trons lydnad” (Rom 1:5). Den troende arbetar i lydnad, inte för lön, utan för att han älskar den som räddade honom.
“Ye see then how that by works a man is justified, and not by faith only.” (Jak 2:24 – i betydelsen inför människor)
Trons verk är frukten av ett nytt hjärta.
3.2 Kärlekens mödosamma arbete
Kärlek i Bibeln är inte en känsla, utan handling. “But God commendeth his love toward us…” (Rom 5:8) – hur? Genom att handla. Kärleken får den troende att tjäna, offra, uthärda.
Det grekiska ordet för “labour” här är kopos – det innebär tröttande möda. Den troende arbetar i kärlek, inte för pliktens skull, utan för att Kristus först älskat honom (1 Joh 4:19).
3.3 Hoppets uthållighet – vår saliga förväntan
Hopp i Nya Testamentet är inte osäker förhoppning, utan fast förvissning om framtida härlighet. Detta hopp är riktat mot uppryckandet (1 Tess 4:13–18), som är brevet kulmen. Det är detta hopp som ger tålamod i förföljelse, uthållighet i svaghet och glädje i mörker.
“Looking for that blessed hope, and the glorious appearing of the great God and our Saviour Jesus Christ.” (Tit 2:13)
PAULI MISSIONSMODELL VS MODERN MISSIONSFÖRVIRRING
Paulus predikade inte med hot dogs och t-shirts. Han förmedlade evangeliet om Jesu blod – inget annat. När han reste, tog han unga män under sina vingar, undervisade dem och sände ut dem. Detta är den sanna missionsmodellen.
Dagens missionsrörelse har ofta blivit ett socialt projekt: kläder, mat, medicin – men inte frälsning. Resultatet? Människor associerar “missionär” med en person som ger dem ris, inte evangelium.
“What shall it profit a man, if he shall gain the whole world, and lose his own soul?” (Mark 8:36)
Den sanna missionen börjar och slutar med korset. Paulus var inte en välgörenhetsarbetare – han var en självinnande predikant. Och för det blev han hatad, förföljd, slagen och föraktad. Men han vann själar.
DE SJU MYSTERIERNA – UPPENBARADE FÖR PAULUS
Paulus mottog sju särskilda mysterier från Herren, vilka utgör fundamentet för kyrkans tidsålder:
- Kristus i dig – hoppet om härlighet (Kol 1:27)
- Guds vilja att förena allt i Kristus (Ef 1:9–10)
- Kyrkans enhet: judar och hedningar i ett (Ef 3:1–6)
- Kristus och församlingen – som brud och brudgum (Ef 5:32)
- Kristi kropp – ett nytt andligt folk (1 Kor 12:12–27)
- Uppryckandet – vår förvandling vid Herrens återkomst (1 Kor 15:51–52)
- Laglöshetens mysterium – Antikrists ande i arbete redan nu (2 Tess 2:7)
Dessa mysterier var fördolda i tider och släktled, men nu uppenbarade genom Paulus. Den som inte förstår dessa, missförstår också sin identitet, sin frälsning och sitt uppdrag.
AVSLUTNING – EN FÖRSAMLING VÄRD ATT EFTERLIKNA
Första Thessalonikerbrevet börjar inte med krav, utan med identitet. Det berättar först vem vi är, innan det talar om vad vi ska göra. Först “i Kristus”, sedan “i arbete”. Först nåd, sedan gärningar. Först frid med Gud, sedan frid i Gud.
Dessa tre första verser lägger grunden för ett helt kristet liv. De ger oss mönstret:
- En tro som verkar
- En kärlek som arbetar
- Ett hopp som bär
De visar att den sanna församlingen är i Gud, byggd på nåd, driven av kärlek, rotad i hopp – och förankrad i Kristus.
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1)
EN SAMMANSLAGNING AV DE BÅDA OVAN;
📚 DBLM Akademin – Kursföreläsning
1 Thessalonikerbrevet 1:1–3
“I Kristus, i nåd, i bön och i tjänst – Församlingens mönster i den sista tiden”
(Fullständig, sammanslagen undervisning baserad på KJV, bevarad text och rätt delning – 2 Tim 2:15)
INLEDNING – FÖRSTA BREVET, FÖRSTA GRUNDEN
Första Thessalonikerbrevet är aposteln Paulus’ första brev – och det första dokumentet i Nya Testamentets kanon som skrevs. Tiden är omkring år 49 e.Kr., platsen är Thessalonika i norra Grekland, och mottagarna är en församling född mitt i motstånd. Apostlagärningarna 17 berättar hur Paulus kom dit tillsammans med Silas och Timoteus. Han predikade Kristus i synagogan i tre sabbater, med stor kraft. Flera trodde – både judar och hedningar – men judiskt motstånd väcktes, och Paulus tvingades fly.
Kvar blev ett embryo till en församling, nyfrälsta troende som behövde vägledning. Brevet vi nu studerar är skrivet för att styrka dem. Det börjar med frälsning och avslutas med det saliga hoppet – uppryckandet. Mellan dessa ytterpunkter ligger ett kristet liv fyllt av tro, kärlek, bön och uthållighet. Här saknas helt citat från Gamla testamentet – vilket visar att Paulus skriver till hednakristna i kyrkans tidsålder, inte till Israel under lagen.
VERS 1 – FÖRSAMLINGENS PLATS I KRISTUS
“Paul, and Silvanus, and Timotheus, unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ: Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1)
📍 Apostolisk enhet – tjänare i kedja
Brevet inleds med tre namn: Paulus, Silvanus (Silas), och Timoteus. Dessa var inte bara reskamrater – de var en andlig kedja av undervisning. Paulus hade tagit dem till sig, tränat dem i Skriften och sänt dem vidare – samma mönster som Jesus använde. “Äldre män ska lära yngre män” – något som saknas idag.
Timoteus kallades “man of God” (1 Tim 6:11) – den ende i NT med den titeln. Paulus lät omskära honom – inte för frälsning, utan för att han skulle kunna gå in i synagogorna (Apg 16:3). Det var en strategi, inte laggärning. Timoteus var hälften jude, hälften grek – en brobyggare. Paulus följde 1 Kor 9:20: “Jag blev för judarna som en jude, för att vinna judar.”
Silas, även kallad Silvanus, syns i både Paulus’ och Petrus’ kretsar. Det är troligt att Paulus sände honom till Petrus efter att ha undervisat honom, för att rätta till Petrus’ vacklande (se Gal 2:11–14). Här ser vi hur apostoliskt samarbete och korrigering verkar i ödmjukhet.
🏛 Församlingen – inte en byggnad
Mottagaren är “församlingen i Thessalonika”. Det grekiska ordet ekklesia betyder “de utkallade” – alltså de frälsta. Församlingen är inte en byggnad med torn, utan en kropp av människor som är frälsta och förenade i Kristus. Det finns två sidor:
- Den universella församlingen – alla frälsta i Kristi kropp (Ef 1:22–23)
- Den lokala församlingen – troende på en plats som samlas
Att tänka att kyrkan är ett hus är att missa evangeliets hjärta. Kristus dog inte för byggnader – han dog för själar.
“Ye also, as lively stones, are built up a spiritual house…” (1 Pet 2:5)
🔐 Identitet: “i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus”
Detta uttryck är laddat med mystik och trygghet. Den troende är “i Kristus” – ett av Paulus’ sju mysterier (Kol 1:25–27). När man tror evangeliet (1 Kor 15:1–4), föds man in i Kristus och blir en del av hans kropp. Kristus är i Fadern (Joh 14:10), vilket innebär att vi som är i Kristus också är i Gud. Den frälste är bokstavligen omsluten av Gud.
Detta innebär:
– Du är i Kristus (Rom 8:1)
– Kristus är i dig (Gal 2:20)
– Kristus är i Fadern (Joh 14:10)
→ Du är alltså i Fadern, i Sonen, och bär Anden (Rom 8:9)
Detta är inte symbolik – det är en verklig andlig position.
NÅD OCH FRID – EN HÄLSNING FRÅN HIMLEN
“Grace be unto you, and peace…”
Paulus inleder alltid sina brev med nåd först, frid sedan. Det är ordningen: man kan inte ha frid med Gud utan att först ha tagit emot Guds nåd. Nåd är att få det man inte förtjänar – evigt liv. Frid är konsekvensen.
🕊 Två sorters frid:
- Rättslig frid med Gud – sker vid frälsningen (Rom 5:1)
- Daglig frid i Gud – en frid som bevarar hjärtat i oro (Fil 4:6–7)
“And the peace of God, which passeth all understanding, shall keep your hearts and minds through Christ Jesus.”
VERS 2 – BÖN SOM SJÄLENS SYRE
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;”
Paulus var en ständig förbönens man. Han bar de troende i sitt hjärta, och han bar dem inför Guds tron. I 1 Tim 2:1 räknar han upp fyra typer av bön:
- Supplication – be om behov
- Prayer – allmänt tilltal till Gud
- Intercession – be för andra
- Thanksgiving – tacksägelse i allt
Att “nämna någon i bön” är kärlekens språk. Paulus tackar för deras tro, ber för deras uthållighet och gläder sig i deras frälsning. Han ber inte bara om välsignelse – han ber om växt, styrka, frimodighet.
“Pray without ceasing.” (1 Thess 5:17)
VERS 3 – DE TRE STORA: TRO, KÄRLEK, HOPP
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ…”
🔹 1. Trons verk
Tron frälser inte genom gärningar (Ef 2:8–9) – men sann tro verkar (Ef 2:10, Jak 2:17). Den troende som älskar Kristus vill tjäna honom. Detta är inte lagisk plikt, utan nådens gensvar.
🔹 2. Kärlekens arbete
Kärlek är inte en känsla i Nya Testamentet – det är ett val, en handling, ett offer. “Labour” här är kopos – hårt slit. Kärleken driver till uthållig tjänst – inte av rädsla, utan av glädje.
🔹 3. Hoppets tålamod
Hoppet handlar om Herrens återkomst (1 Thess 4:13–18). Det är detta som ger tålamod i lidande. Det är inte en vag dröm – det är en verklig, kommande händelse. Det är förankrat i Guds löfte (Tit 2:13).
PAULI MISSIONSMODELL – EN MOTBILD TILL VÅR TID
Paulus var inte en “välgörenhetsmissionär”. Han predikade evangeliet om blodet, inte ris och filtar. Han undervisade män, tränade dem, sände ut dem. Detta är biblisk mission: “att lära människor att lära andra” (2 Tim 2:2).
Idag associerar många “missionär” med mat och medicin – men Paulus bar inget annat än evangeliet. Detta är ett väckelserop till vår tid: sluta ge världen smulor – ge dem Kristus.
DE SJU MYSTERIERNA – PAULUS’ UNIKA UPPENBARELSER
- Kristus i dig – hoppet om härlighet (Kol 1:27)
- Församlingen som en kropp (Ef 3:3–6)
- Kristi återkomst – uppryckandet (1 Kor 15:51–52)
- Laglöshetens mysterium – Antikrists ande (2 Tess 2:7)
- Israel som förstockad, men med framtid (Rom 11:25)
- Kristus och församlingen som brud och brudgum (Ef 5:32)
- Guds visdom uppenbarad i evangeliet till hedningarna (1 Kor 2:7–8)
Dessa mysterier utgör fundamentet för kyrkans tidsålder. Förstå dem – och du förstår din frälsning.
AVSLUTNING – ETT MÖNSTER ATT EFTERLIKNA
Dessa tre verser sammanfattar hela kristna livet:
- Identitet: i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus
- Ställning: av nåd, med frid
- Livsstil: tro som verkar, kärlek som arbetar, hopp som väntar
- Riktning: blicken mot Jesu återkomst
Detta är en församling att efterlikna. Det är en modell för den sista tiden. Det är DBLM:s mönster – bevarad text, rätt delning, sann undervisning.
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thess 1:1)
SISTA VERSION;
DBLM Akademin – Kursföreläsning
1 Thessalonikerbrevet 1:1–3 – I Kristus, i nåd, i bön och i tjänst
Inledning: Ett brev till nyfrälsta i nådens hushållning
Första Thessalonikerbrevet är det första brev som aposteln Paulus skrev, omkring år 49 e.Kr. Det riktar sig till den unga församlingen i Thessalonika, en stad i norra Grekland vars namn betyder ”heta källor”. Brevet är kort, men rikt på innehåll – fem kapitel, 89 verser, fyllda med undervisning om frälsning, kristet liv och det saliga hoppet: Herrens återkomst. Det börjar med nåd och slutar med uppryckandet. Det är därför ett föredömligt brev att studera med nya troende.
Staden Thessalonika var en strategisk plats där Paulus, tillsammans med Silas (även kallad Silvanus) och Timoteus, predikade evangeliet under tre sabbater. Enligt Acts 17:2 (KJV): “And Paul, as his manner was, went in unto them, and three sabbath days reasoned with them out of the scriptures.” Resultatet blev både väckelse och förföljelse. Trots det korta besöket planterades en levande församling som levde vidare i tron. Brevet är därför skrivet som en kärleksfull uppföljning från en andlig fader till sina nyfödda barn i tron.
Vers 1 – I Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus
“Paul, and Silvanus, and Timotheus, unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ: Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
De tre män som nämns i inledningen är Paulus, Silvanus och Timotheus – tre tjänare förenade i Kristus. Silvanus är det latinska namnet på Silas, Paulus medarbetare från Acts 15–18. Timotheus (Timoteus) omnämns första gången i Acts 16:1–3 där Paulus låter omskära honom, inte som en frälsningsgärning, utan för att undanröja hinder för evangeliets skull. Paulus förklarar själv sin princip i 1 Corinthians 9:22 (KJV): “I am made all things to all men, that I might by all means save some.”
Adressaten är tydlig: församlingen i Thessalonika – de troende som är “in God the Father and in the Lord Jesus Christ.” Detta uttryck avslöjar den djupa verkligheten bakom frälsningen. Kyrkan är inte en byggnad, utan en organism bestående av frälsta människor som är förenade med Gud. “So we, being many, are one body in Christ, and every one members one of another.” (Romans 12:5, KJV)
Att vara “i Kristus” är ett av de stora mysterier Gud uppenbarade för Paulus. Den som tror evangeliet (1 Corinthians 15:1–4, KJV) blir frälst och förenad med Kristus. “That Christ may dwell in your hearts by faith…” (Ephesians 3:17, KJV). Och: “There is therefore now no condemnation to them which are in Christ Jesus…” (Romans 8:1, KJV). Det är både en andlig verklighet och en evig trygghet.
I Colossians 1:27 (KJV) kallas detta för “the mystery… which is Christ in you, the hope of glory.” Kristus bor i den troende, och den troende är i Kristus. Eftersom Kristus är i Fadern (John 14:10, KJV: “I am in the Father, and the Father in me”), så är den troende i Gud själv. Det är därför frälsningen inte kan förloras: “And this is the promise that he hath promised us, even eternal life.” (1 John 2:25, KJV)
Nåd och frid – mer än hälsningsfraser
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thessalonians 1:1b, KJV)
Även om den troende redan har frid med Gud genom frälsningen (Romans 5:1, KJV: “Therefore being justified by faith, we have peace with God through our Lord Jesus Christ”), uttrycker Paulus här en önskan om nåd och frid i vardagen. Detta är en påminnelse om att vi, även som frälsta, behöver leva i Guds nåd dagligen, och att den inre friden är något vi behöver söka även efter frälsningen.
“And, having made peace through the blood of his cross…” (Colossians 1:20, KJV). Den eviga friden med Gud är försonad genom korset. Men vi behöver också frid i sinnet, i beslut, i lidande. Det är denna dagliga frid Paulus syftar på – den som “passeth all understanding” (Philippians 4:7, KJV).
Den ofrälste har inte denna frid. “He that believeth not the Son shall not see life; but the wrath of God abideth on him.” (John 3:36, KJV). Evangeliet är vägen till försoning: “Be ye reconciled to God.” (2 Corinthians 5:20, KJV)
Vers 2 – Ett liv i förbön och tacksamhet
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;” (1 Thessalonians 1:2, KJV)
Här visar Paulus sitt herdesinne. Han tackar Gud ständigt för församlingen och nämner dem i sina böner. Detta är ett exempel att följa. “Pray without ceasing.” (1 Thessalonians 5:17, KJV) är inte bara ett ideal – det är ett uttryck för kärlek till Guds folk.
1 Timothy 2:1 (KJV) nämner fyra sorters bön: “supplications, prayers, intercessions, and giving of thanks.” När vi ber bör vi därför inte bara be för oss själva, utan också tacka Gud, vädja för andra och be om hjälp i varje behov. Ett liv i Kristus är också ett liv i bön – där vi bär varandra inför tronen.
Vers 3 – Tro som verkar, kärlek som arbetar, hopp som väntar
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ, in the sight of God and our Father;” (1 Thessalonians 1:3, KJV)
Tre frukter lyfts fram: tro, kärlek och hopp – men inte som passiva tillstånd, utan som aktiva handlingar. Tron arbetar, kärleken arbetar, och hoppet väntar med uthållighet.
Den troendes liv är inte verksamt för att bli frälst, utan därför att han redan är frälst. “Not of works, lest any man should boast.” (Ephesians 2:9, KJV). Men samtidigt: “For we are his workmanship, created in Christ Jesus unto good works…” (Ephesians 2:10, KJV). Det är alltså inte gärningar för frälsning, utan gärningar från frälsning.
För att förstå drivkraften bakom denna kärlekstjänst kan vi föreställa oss en berättelse:
Tänk dig en skolklass där något fel begåtts. Läraren vet att någon brutit mot reglerna och säger med allvar i rösten: “Den som gjort detta – kliv fram.” En liten pojke, vettskrämd men ärlig, vet att det var han. Han förbereder sig på att erkänna och ta straffet. Men innan han hinner ta steget fram, lägger en större klasskamrat en hand på hans axel, håller honom tillbaka och kliver själv fram. “Det var jag,” säger han. Läraren tror honom och utdelar bestraffningen.
Den lilla pojken, förbluffad och rörd, förstår vad som just hänt. Den större pojken tog hans plats – han bar hans skuld. Efter den dagen vill den mindre göra allt för sin kamrat. Han lånar ut sin penna, delar sitt bröd, hjälper till med allt – inte av tvång, utan av djup tacksamhet. Straffet var hans – men någon annan bar det.
Och det är precis så med Kristus. “But God commendeth his love toward us, in that, while we were yet sinners, Christ died for us.” (Romans 5:8, KJV). Han tog vår plats. Han bar vår skuld. När det verkligen sjunker in i hjärtat, föds en vilja att tjäna Honom – inte för att vi måste, utan för att vi vill. “Which is your reasonable service.” (Romans 12:1, KJV)
Sammanfattning
I dessa tre inledande verser ser vi den troendes nya position i Kristus, nådens och fridens liv i vardagen, förbönens makt och den tjänst som föds ur kärlek och tacksamhet. Här finns ett mönster för varje troende: att leva i Kristus, i nåd, i bön och i tjänst – under Guds nådiga blick.
Nästa föreläsning fortsätter med vers 4 och framåt.
LÅNGA VERSIONEN
DBLM Akademin – Kursföreläsning
1 Thessalonikerbrevet 1:1–3 – I Kristus, i nåd, i bön och i tjänst
Inledning: Ett brev för den yttersta tiden – och för nyfrälsta
Första Thessalonikerbrevet är inte bara det första Paulus skrev – det är ett brev särskilt lämpat för nyomvända kristna. Det börjar med frälsning och avslutas med uppryckandet, och innehåller lära, tröst och uppmuntran för den som nyss tagit emot evangeliet. Det är ett brev utan direkta Gamla Testamentet-citat, vilket passar den hednakristna publiken. Paulus fokuserar på frälsningens trygghet, den troendes identitet i Kristus och det framtida hoppet: Herrens återkomst.
Brevet skrevs omkring år 49 e.Kr., troligen från Korint. I Apostlagärningarna 17 ser vi hur Paulus tillsammans med Silas (Silvanus) och Timoteus anländer till Thessalonika och predikar i synagogan under tre sabbater. Många tror, men de judiska ledarna blir avundsjuka och skapar upplopp. Paulus måste snabbt lämna staden, men lämnar efter sig en grupp frälsta som han nu skriver till – nyfödda i tron som han inte fått undervisa färdigt. Detta brev fyller det tomrummet.
Paulus, Silvanus och Timoteus – tre tjänare i samverkan
“Paul, and Silvanus, and Timotheus…” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Brevet inleds med tre namn. Paulus – aposteln till hedningarna – nämns först. Han är den Gud gett uppenbarelsen om denna nuvarande hushållning (Efesierbrevet 3:1–5). Tillsammans med honom nämns Silvanus (även kallad Silas) och Timoteus. Dessa var inte bara medarbetare – de var predikare, lärjungar och andliga söner som Paulus tränat upp personligen.
Silas omnämns ofta i Apostlagärningarna, och återfinns också i 2 Corinthians 1:19, 1 Thessalonians 1:1, 2 Thessalonians 1:1, och 1 Peter 5:12. Han verkar senare ha arbetat med Petrus, vilket väcker intressanta frågor: Var det Paulus som skickade Silas till Petrus för att hjälpa honom förstå evangeliets fullhet? Vi vet att Petrus själv hade svårt att fullt ut släppa sin judiska bakgrund, och att Paulus offentligt tillrättavisade honom enligt Galatians 2:11–14. Silas kanske blev en brygga.
Timoteus, å andra sidan, är mycket tydligt en av Paulus närmaste medarbetare. Acts 16:1 berättar att han var son till en judinna men hade en grekisk far. Paulus lät omskära honom – inte för frälsningens skull, utan för att undvika att väcka anstöt hos judarna i synagogorna de skulle besöka. Detta är ett exempel på 1 Corinthians 9:20–22, där Paulus säger: “To the Jews I became as a Jew…” (KJV).
Timoteus var alltså född under nåden, behövde inte omskäras, men lät sig omskäras ändå – för evangeliets skull. Det visar hans hjärta. Vem gör något sådant som vuxen? Vem underkastar sig något så smärtsamt för att andra ska kunna bli frälsta? Det är hängivenhet. Det är kärlek. Det är att lida för att andra ska få höra evangeliet.
Till församlingen – inte en byggnad, utan ett folk
“…unto the church of the Thessalonians which is in God the Father and in the Lord Jesus Christ…” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Paulus riktar brevet till församlingen – inte till en specifik kyrkobyggnad, utan till alla troende i staden. Ordet ”church” (grekiska: ekklesia) betyder de utkallade – ett folk, inte en plats. En vanlig missuppfattning i dag är att kyrkan är en byggnad med torn och kors. Men Kristus dog inte för trä och tegel. Han dog för människor. “Christ also loved the church, and gave himself for it.” (Ephesians 5:25, KJV)
Bibeln talar om två slags församling:
- Den lokala församlingen – de troende som möts på en plats.
- Kristi kropp – alla frälsta världen över, förenade i Anden.
När Paulus skriver till “the church… in God the Father and in the Lord Jesus Christ”, bekräftar han att dessa troende är förenade med Gud. Hur sker detta? Genom tron. Genom evangeliet.
Att vara i Kristus – ett av de stora mysterierna
När man blir frälst – genom att tro evangeliet (1 Corinthians 15:1–4, KJV) – blir man andligt förenad med Kristus. Man är i Honom, och Han i oss. “That Christ may dwell in your hearts by faith…” (Ephesians 3:17, KJV). “There is therefore now no condemnation to them which are in Christ Jesus…” (Romans 8:1, KJV).
Detta är ett av de sju mysterier Gud uppenbarade för Paulus. I Colossians 1:27 står: “…this mystery… which is Christ in you, the hope of glory.” (KJV). Den troende har Kristus boende i sig – och är samtidigt i Honom. Denna ömsesidiga andliga enhet är oåterkallelig. Det är frälsningens grund. “And this is the promise that he hath promised us, even eternal life.” (1 John 2:25, KJV)
Denna verklighet är också trinitarisk. Kristus säger: “I am in the Father, and the Father in me.” (John 14:10, KJV). Om du är i Kristus, är du också i Fadern. Och den Helige Ande bor i dig (Romans 8:9, KJV). Att förlora frälsningen vore att tvinga hela Gudomen att lämna dig. Det sker inte.
Nåd och frid – i frälsningen och i vardagen
“Grace be unto you, and peace, from God our Father, and the Lord Jesus Christ.” (1 Thessalonians 1:1, KJV)
Denna hälsning återkommer i nästan alla Paulus brev. Vad menar han? Har inte de troende redan fått nåd och frid?
Jo – men frälsningens frid är en juridisk verklighet: “Therefore being justified by faith, we have peace with God through our Lord Jesus Christ.” (Romans 5:1, KJV). Men i vardagen behöver vi också uppleva Guds frid i våra hjärtan. “The peace of God, which passeth all understanding, shall keep your hearts and minds through Christ Jesus.” (Philippians 4:7, KJV)
Gud har gjort fred genom Jesu blod (Colossians 1:20, KJV). Men det är först när man tror som friden blir tillgänglig. Den ofrälste har inte fred med Gud. “The wrath of God abideth on him.” (John 3:36, KJV). Evangeliet är budskapet om frid – men det måste tas emot.
Vers 2 – Förbönens kraft
“We give thanks to God always for you all, making mention of you in our prayers;” (1 Thessalonians 1:2, KJV)
Paulus visar ett förbönshjärta. Han tackar Gud för de troende och nämner dem i bön. Bön är mer än önskningar – det är gemenskap, tacksägelse, vädjan och förbön. “Supplications, prayers, intercessions, and giving of thanks, be made for all men.” (1 Timothy 2:1, KJV)
Paulus levde detta. Han bad utan uppehåll. “Pray without ceasing.” (1 Thessalonians 5:17, KJV). För honom var bön inte något tidsbundet – det var ett andligt andetag. När han gick, tänkte han på Gud. När han undervisade, bad han om vishet. När han vilade, tackade han. Bön var liv.
Vers 3 – Tro, kärlek och hopp – i handling
“Remembering without ceasing your work of faith, and labour of love, and patience of hope in our Lord Jesus Christ, in the sight of God and our Father;” (1 Thessalonians 1:3, KJV)
Här ser vi tre kännetecken på en levande tro:
- Work of faith – ett liv som drivs av tro, inte lag.
- Labour of love – ett tjänande som bärs av kärlek.
- Patience of hope – en uthållig väntan på Jesu återkomst.
Du blir inte frälst av gärningar (“Not of works”, Ephesians 2:9, KJV), men den som är frälst bär frukt. “We are his workmanship, created in Christ Jesus unto good works.” (Ephesians 2:10, KJV)
En bild av nåd: någon som tog ditt straff
För att förstå hur nåden fungerar kan vi använda en enkel men kraftfull illustration.
Tänk dig en skolklass. Något har gått sönder, och läraren vet inte vem som gjort det. Hon ställer hela klassen på rad och säger: “Den som gjort detta, kliv fram.” En liten pojke, skyldig och rädd, börjar kliva fram – men då lägger en äldre, större elev sin hand på hans axel, håller honom tillbaka och kliver själv fram. “Jag gjorde det,” säger han.
Läraren tror honom. Straffet utdelas – kanske några smällar, några ord, några tårar. Den skyldige pojken står kvar, förbluffad och rörd. Någon tog hans plats. Någon tog hans straff.
Efter det förändras allt. Den lille pojken gör vad han kan för att visa sin tacksamhet. Han lånar ut sin penna. Han delar med sig av sitt bröd. Han tjänar sin vän – inte av tvång, utan av tacksamhet.
Och det är exakt vad Jesus Kristus har gjort för oss.
“But God commendeth his love toward us, in that, while we were yet sinners, Christ died for us.” (Romans 5:8, KJV)
Han tog ditt straff. Han klev fram. Och när vi förstår detta på djupet, vill vi tjäna Honom. Inte för att vi måste. Utan för att vi vill. “Which is your reasonable service.” (Romans 12:1, KJV)
Nästa föreläsning: 1 Thessalonikerbrevet 1:4–10 – Utvald, frälst och väntande på Hans Son från himlen.
Vi fortsätter då vers för vers genom kapitel 1 och djupdyker i ämnen som utväljelse, förkunnelse och väntan på Jesu återkomst.