Från barndomstro till bibelförankrad frihet genom disciplinens väg, formad av Jehovas vittnen
Min barndom har två färger, vitt och svart. Det har varit mycket goda minnen, men också mörka minnen. Jag tillbringade mina tidiga år i en bibeltroende församling, där jag redan som liten ville bli pastor och undervisa i Guds ord. Jag lovade mig själv att en dag läsa hela Bibeln, för jag brann för Gud och hans undervisning. Någon gång under dessa år blev jag pånyttfödd – jag kände ofta den Helige Ande verka i mitt liv och var ofta uppfylld av Kristi kärlek. Min far hade lärt mig hur man håller sig nära vår himmelske Fader och de grundläggande bibliska sanningarna.
När jag var tio år slutade jag gå till församlingen, eftersom mina idrottstider lades samtidigt som mötena. Tonårstiden kom och gick med allt vad den innebar, men med tiden stod en sak klart: det fanns inget i världen som jag gillade mer eller som var mer värdefullt än Gud. Allt annat var som ett jagande efter vinden. Jag saknade den kärlek som Fadern brukade ge mig. Jag passade på att prata om Bibeln med klasskompisar när det fanns grund för det. Men ju längre in i tonåren jag kom, desto mer dömde den Helige Ande mig för mina synder, och en nedåtgående spiral började ta form. Det som en gång var rakt och klart började bli krokigt.
Sanningen att man ibland måste komma till botten för att verkligen vakna upp och vilja ha Gud på riktigt stämde även in på mig. Men jag visste inte riktigt då att jag redan var förseglad av den Helige Anden, eftersom jag redan hade satt min tro till Jesus och hans blod gällande mina synder och bara behövde ändra sinne och vända om.
Vägen genom villfarelse
Under min militärtjänst började jag läsa Bibeln igen, och den uppfyllde mig helt. Jag kände Guds kärlek äntligen igen, på ett sätt som jag inte hade upplevt på länge. Det var som om hans närvaro och värme omfamnade mig och jag började förstå mer av hans vilja för mitt liv. Jag hade planer på att söka till Flygvapnet, men mitt starka engagemang för Guds ord ledde mig in på en annan bana. Jag började söka och besökte olika kristna sammanhang, men jag fann inte rätt – förrän jag mötte Jehovas vittnen.
Jag bländades av deras nit, uppförande och det jag uppfattade som ”bibelkunskap”. Jag fastnade där – i ett andligt fängelse – i 28 år. En udda sak som stack ut för mig redan från början var att jag nästan aldrig kunde förmå mig att svara på Vakttornsstudiefrågorna. Detta hängde kvar ända tills jag lämnade organisationen. Jag kunde hålla tal och gå igenom punkter från podiet (som oftast inte höll sig till den givna manuskriptet) och undervisa ute i predikotjänsten. Men då talade jag om mina hjärtefrågor. Jag fick ofta ”skäll” av olika personer för att jag aldrig svarade på mötena, men nu i efterhand kan jag sätta fingret på det: det kändes ”vämjeligt”. Jag kunde max svara genom att läsa upp ett skrivställe från Bibeln en eller två gånger om året.
När man sa att man bekänner sin tro genom att svara under mötena, särskilt på dessa bibelstudier, förstod jag nu i efterhand att den Helige Ande bromsade mig och ”gjorde mig stum”, även om min ambition var att svara. Krafterna var för starka att övervinna, och jag trodde i början att jag bara var nervös. Men det stämmer inte, eftersom jag gärna talade i andra sammanhang. Trots denna ”handikap” blev jag flitigt använd för att hålla olika punkter (i församlingar och en gång på sammankomsten) samt för att vara utbildande talare i skolan, även om jag inte var äldste – något jag inte ville bli, eftersom jag fick göra det jag gillade mest: undervisa från podiet. Jag var redan nöjd med detta.
Plötsligt, en dag från ingenstans, började den Helige Ande mana mig mer och mer (2020). Åminnelsehögtiden började närma sig, och jag kände en enorm glädje inför detta, något jag inte hade känt under alla de andra åren. Men samtidigt som jag kände denna glädje, kände jag också en lika stark sorg – en djup sorg, som om någon nära hade dött. Svar och vitt. Glädje, berusning och djup sorg, allt på en gång.
Jag kände starkt att jag skulle börja ta del av emblemen – brödet och vinet – något som organisationen indirekt ”förbjuder” sina medlemmar att göra, eftersom det enbart är reserverat för de 144 000 med det himmelska hoppet enligt deras lära. Att jag skulle anses vara en av dessa var helt osannolikt. Men jag började ta dessa symboler för Kristi kropp och blod i hemlighet – först själv, men något år senare tillsammans med flera andra Jehovas vittnen i min församling (!!). Det är många som faktiskt inte tror på lögnerna organisationen lär ut, men de är rädda för att lämna på grund av alla konsekvenser.
Denna känsla pågick i ungefär ett år, och jag försökte tränga undan den och intala mig att jag inte var en av de 144 000 av Jehovas Vittnen som skulle till himlen. Jag var helt säker på att jag inte var bland deras sk 144 000, men jag kände att brödet och vinet var något jag borde ta, och oftare. Jag nästan kände mig utsvulten på det! Som om någon hade hållit mig på en svältdiet och nu gav mig möjlighet att äta. Detta pågick i ungefär två år.
Jag kommer ihåg den dagen (eller kvällen) jag vaknade upp helt – närmare bestämt den 7 maj 2022. Samma vecka slutade vi som familj att närvara på möten (då via Zoom på grund av pandemin). När jag nu läste Bibeln var det som om skygglapparna helt hade fallit av, och sanningens Ande (Joh 14:17, 16:13, 1 Joh 4:6) kunde genomlysa alla lögner som Jehovas Vittnen hade lärt ut, och som helt gick emot Bibeln. Jag insåg att jag hade levt i en lögn i 28 år! Detta blev början på ett nytt, kristet och lyckligt liv. Mörkret hade blivit upplyst. Från natt till dag. Från svart till vitt.
Upprättelse genom Ordet
Jag fick börja om – trots 28 års bibelkunskap bland Jehovas vittnen och den tidiga bibelkunskapen från min barndom. Jag behövde tvätta bort lögnerna som matats in i mitt medvetande genom manipulation och kontroll. Under nästan tre år, likt Paulus efter att han fått Jesu uppenbarelse på väg till Damaskus för att döda fler kristna, försjönk jag mig enbart i Guds ord. En sommar läste jag igenom hela Bibeln på 9 dagar (72 timmar). Sedan läste jag Nya testamentet tre gånger samma sommar. Efter detta fortsatte jag med att undersöka nästan alla kristna inriktningar, studerade tidig kyrkohistoria och delar av kyrkofädernas skrifter, samt analyserade flera bibelöversättningar. Jag kom fram till att det faktiskt finns endast två texttraditioner vi egentligen kan välja mellan – den bysantinska med Textus Recepus (majoritetstexten) och den Alexandrinska (minoritetstexten). Den sistnämnda är den som tog sig in i den katolska kyrkan och vidare in i reformationen fram till idag. Den är även känd som kritisk text, Nestla-Aland/USB-text, Alexandrinsk text, Westcott & Hort-text, moderna översättningars grundtext. Mycket kan sägas om dessa två textfamiljer och jag har skrivit en hel del om dessa under ”Artiklar”. Enligt mig så är det Textus Teceptus (NT) tillsammans med de Masoretiska (GT) originaltexterna på hebreiska som är de som inte är korrupta av kyrkan för sina specifika ändamål. Det finns flera tusen skillnader mellan en bibel som grundar sig på den bysantinska texterna jmf med de alexandrinska texterna.
En av de viktigaste saker jag lärde mig genom min nitiska bibelläsning är att det finns många ”buffékristna” – människor som plockar lite här och lite där och därmed skapar alla möjliga bibliska läror baserat på detta. Svaret jag fick från skriften löste detta dilemma för mig: varför det idag finns så många olika kristna inriktningar – nämligen 2 Tim 2:15: ”…utan att rätt dela sanningen ord”. Många har misslyckats med det mest väsentliga – att dela upp Guds ord genom att skilja saker från varandra (t.ex. sammanhang, mottagare, författarens syfte, vem som talas till).
Alla klarar att dela upp Bibeln i två halvor (Gamla och Nya testamentet), men inte mycket mer än så. Till exempel är så gott som hela Matteus, Markus, Lukas och Johannes fortfarande under det gamla testamentet (Heb 9:15-17) och bör förstås som det. Jesus talade om gärningar OCH nåd i relation till judarna. Han kom endast till de förlorade fåren i Guds utvalda folk, Israel, inte till nationerna. Jesus kom absolut inte för att ta bort lagen, utan för att fullborda den. Med sin död var han redo att återta kungariket på jorden i princip direkt, men judarna fortsatte att förkasta den uppståndne Jesus. Det kungarike som Jesus alltid predikade om blev då plötsligt avlägset, långt in i framtiden, och satt på paus när de religiösa stenade Stefanus. Gud visste såklart utfallet på detta med sin allvetande natur, men chansen gavs i form av en öppen dörr, som judarna aldrig tog.
Paulus blev istället utvald att vara nationernas apostel (Rom 11:13). Mina studier i Bibeln visar klart och tydligt att Paulus predikade ett helt annat evangelium än det som Jesus hade förkunnat på jorden tidigare, och än det som hans tolv apostlar hade lärt ut. Paulus talade bara om nåd och inte om gärningar, på det sättet att vi inte kan förlora vårt eviga liv när vi en gång för alla har blivit förseglade med den heliga anden och pånyttfödda och adopterade som Guds söner. När Paulus nu blev utvald att vara hedningarnas apostel, refererade han ofta till ”mitt evangelium” eller ”vårt evangelium (vi som kom till er)”. Han varnade också för om någon skulle komma med ett annat evangelium – människa eller ängel – må han vara förbannad!
Breven till Hebreerna förmodas ha skrivits av Paulus helt i början av sin nya kristna tjänst (om det nu alls är han som har skrivit dem), och de är riktade till judarna, hebreerna. För detta blandar de gärningar med nåd, vilket skiljer sig helt från alla hans övriga brev.
Det viktigaste av allt är att, när nationen Israel sattes på paus, fick Paulus en uppdaterad version av sanningen – som innehöll flera hemligheter som han avslöjade och som de tidigare apostlarna aldrig hade hört talas om. Jag kallar detta för evangeliet 2.0, som Paulus fick direkt från den uppståndne Jesus, förmodligen vid flera tillfällen. Han hade till och med en nära döden-upplevelse där han berättar att han blev uppryckt till tredje himlen och fick höra och se saker direkt från Fadern och Kristus, varav en del absolut inte fick yttras av honom.
Apostlarna började med mirakel, först genom Petrus och de andra apostlarna, sedan Paulus, när Gud vände sig till nationerna för att ta ut ett folk för sitt namn – det vill säga Jesu namn (Ap 15:14). Efter noggranna studier i Apostlagärningarna ser jag tydligt att detta är en ”övergångsbok” från det judiska systemet, från jude-kristna till hedning-kristna. Från gärningar och nåd till mer och mer enbart nåd och Paulus. Jag ser dessutom att gåvor och mirakler avtar med tiden, och att Gud verkar ha dragit tillbaka förmågan för apostlarna att lägga händerna på folk och bota dem. Paulus kunde vid slutet inte ens bota sig själv (antingen hans dåliga syn eller törnet i köttet som han nämner), eller den specifika brodern Trofimus (2 Tim 4:20). Och vi minns att han rekommenderade medicin till sin nära broder och vän Timoteus: ”ta lite vin för din mages skull”. Hade Paulus haft botandets gåva hade han självklart använt den i dessa tre fall jag just nämnt.
Mirakel och tecken är endast för judarna. ”Judarna begär tecken, grekerna (folk av nationerna) söker vishet.” – 1 Kor 1:22. Israeliterna har alltid krävt och behövt se tecken genom hela historien. Så var det då, och så kommer det vara i framtiden. Jag anser därför att kristna idag inte kan lägga händerna på vem som helst och bota dem som förr. Gud kan bota och gör det ibland, men inte på det sätt som kyrkor gör idag.
Vid det här laget har jag funnit en pålitlig bibelöversättning och fått en helikoptersyn på Bibeln och dess teman. Jag har också lärt mig att rätt handskas med Guds ord och dela upp det på rätt sätt. Jag skulle vilja säga att utöver att läsa och studera Guds ord, är de här två sista punkterna av yttersta vikt: att veta vilken bibel man har i handen (det finns enorma skillnader!) och att inte behandla Guds ord som en buffé, utan att lära sig att urskilja med Andens hjälp och därmed kunna dela upp var saker hör hemma någonstans. Om alla gjorde så här hade fler kommit till enhet i tron. Men idag finns det så många olika uppfattningar om saker som egentligen bara finns en uppfattning om. Givetvis finns det också saker som man kan ha olika åsikter om och som vi inte vet med säkerhet.
Angående den övergripande tidslinjen har jag läst mig till att det är exakt 2000 år från Adam till Abrahams förbund med Gud (mänsklighetens tid utan lag), att det är ytterligare exakt 2000 år från Abraham till Jesus (fEtt förbundsfolk under lagen) samt att det verkar bli exakt 2000 år från Jesus till upprättandet av Guds tusenårsrike på jorden (Hosea 6:1-2, och beakta ”1 dag för 1000 år”) -denna tid som vi lever i slutet av är tiden där Gud valt ut ett folk bland hedningarna, herrens och nådens tid. Sedan 1000 år in i framtiden via det messianska kungariket här på jorden via Guds jordiska utvalda folk och Kristus med sina medkungar och präster.
Allt detta omfattar en ”vecka” på 7000 år, tillsammans med en vilodag under millenniet. Men innan detta sker kommer uppryckandet av Kristi församling (denna dag och timme känner ingen av oss till), hans brud av andligt pånyttfödda kristna. Därefter kommer de omtalade 7 åren (3 ½ år + 3 ½ år) här på jorden, en period av historiens värsta vedermöda genom Antikrist – samtidigt som lammets bröllop äger rum i himlen. Satan kommer att regera via Antikrist och Vilddjurs-systemet under en kort tid, 3 ½ år – precis lika lång tid som Jesus gick på jorden och förkunnade sanningen (Satan vill vara som Gud!) – innan Jesus återvänder med sina utvalda (Kristi brud, de pånyttfödda kristna utan fläck) för att döma jorden och dess invånare.
Under denna period kommer ett nytt evangelium att predikas till människor som vill ha Gud i sina liv och säger nej till Vilddjurets märke. Detta kommer att ske genom de två vittnena, de 144 000 från Israels stammar, tillsammans med ängeln som predikar i himlen (Upp 14:6-7). De som väljer att följa Gud och Jesus under denna tid kommer att bli förföljda, och många kommer att bli martyrer. Deras tro måste visa sig i handling, eftersom nådens tid (Herrens år) är förbi. Om de till exempel tar Vilddjurets märke, är de dömda att inte bli räddade av Gud. Det innebär att evangeliet återgår till samma form som innan Kristus, där tro kombineras med specifika gärningar.
Under denna tid är det också intressant för de människor som vill leva heligt att läsa Uppenbarelseboken, Jesu undervisning och apostlarnas alla brev. Paulus’ brev om enbart nåd är förmodligen passé, men hans brev till Hebreerna är mycket aktuella, framför allt för alla israeliter som lever under vedermödan och Antikrist. Enligt Uppenbarelseboken kommer många att dödas.
Så från att ha haft en stark barnatro med begränsad kunskap, men ändå varit pånyttfödd redan då, till att gå med i en sekt med många uppriktiga och fina människor för att lära mig Bibeln – fast med fel dogmer och läror – har jag nu kommit till en plats där jag känner att jag står mycket stabilt. Jag vill lovprisa min Gud och Fader samt Jesus för mitt uppvaknande och min glöd och kärlek för honom och hans ord. Mina nästan 30 år i andligt fångenskap har format viktiga egenskaper i mig. Nästan allt har varit till godo. Min väg har format mig och utvecklat sidor hos mig som jag tidigare saknade. Jag går nu mycket starkare ut ur sekten än vad jag troligtvis skulle ha gjort om jag hade varit en fri liberal kristen från början. Kanske hade jag blivit en ”lat” kristen som efter 30 år fortfarande dricker mjölk och äter det som serveras i kyrkan, i tron att jag lever ett lyckligt och tillfredsställande kristet liv.
Idag försvarar jag Guds sanning modigt, även om jag väljer att inte argumentera med människor, utan snarare undervisa om vad jag har kommit fram till. Att argumentera tar bara upp min tid och kraft, och jag har sett det mesta, hört det mesta. Jag vill nu bara sprida Guds ljus till andra.
Nu när tillslut hade landat i en trygg biblisk förståelse, föddes min vision: att starta DBLM.se – ett arbete och en mission med syftet att uppmuntra alla kristna att själva läsa Guds ord, i kontext och med urskiljning för att rätt förstå bibeln. Det är så många kristna kyrkor i dag som har avfallit från den rena, sanna läran ifrån bibeln. Alla som säger att de är kristna, pånyttfödda Guds barn, måste läsa hans ord mer! Det finns ett uppdämd behov av bibelkunskap i den kristna världen och detta får man bara genom att först umgås mer med bibeln, mycket mer med bibeln. Hade det funnits många mogna kristna, med sund och bibelenlig teologi hade jag aldrig sökt mig till Jehovas Vitten i början av 90-talet. Varje kristen generation har denna skyldighet att vara bärare av sanningens ljus utifrån skriften och inte människors lära. En positiv egenskap som jag har lärt mig som ett fd Jehovas Vittne är att idag ser jag rätt igenom falska läror och manipulation. Hur vissa pastorer och talare driver igenom sina läror som ibland inte är bibelenlig. Jag har med andra ord utvecklat en känslighet mot lögner och halvsanningar i relation till Guds ord.
Om vi läser Bibeln rätt – med respekt för sammanhanget, mottagare, historisk sammanhang, författarens syfte, vem som talas till – minskar förvirring, motsägelser och splittring. Gud är en ordningens Gud, inte förvirringens. På detta sätt är jag helt övertygad om att splittringen bland olika kristna inriktningar hade kunnat minska avsevärt.
Vad jag tror idag
Efter 28 år i en fariseisk sekt har jag utvecklat en stark förmåga att urskilja detaljer, avslöja villfarelser och se när lärare, pastorer eller teologer för fram osanningar. Samtidigt inser jag att vissa frågor lämnar utrymme för olika tolkningar, eftersom inte allt i Bibeln är kristallklart. Och det är okej – vi ser ju bara styckvis här och nu.
Idag identifierar jag mig som en:
Oberoende, fundamental, rightly divided, premillennial, once saved always saved by grace, cessationist, King James (1611) Bible reading believer baptist.