”Man och kvinna skapade han dem; och välsignade dem, och kallade deras namn Adam, på den dag då de skapades.” – 1 Mosebok 5:2 (KJV)
Detta är en vers som är förbisedd av många, men full av teologisk tyngd och profetisk innebörd. I 1 Mosebok 5:2 läser vi att Gud, inte bara skapade mannen och kvinnan, utan kallade deras namn ”Adam”. Inte Adam och Eva. Inte bara ”människan”. Utan ADAM. Både mannen och kvinnan bar hans namn.
Detta sätter ett mäktigt mönster från skapelsens dag. Adam och Eva var ett. ”Och de två ska vara ett kött” (1 Mos. 2:24). De blev förenade, inte bara kroppsligen, utan också identitetsmässigt i Guds ögon. Detta är något som moderna bibelöversättningar har urvattnat. Istället för att återge ”Adam” – ett namn med både historisk, profetisk och kristologisk innebörd – använder de uttryck som ”människan” eller ”mänskligheten” (NLT: ”human”, NKJV: ”mankind”), och förlorar därmed kopplingen till Kristus.
Adam är en typ av Kristus (Rom. 5:14, 1 Kor. 15:45). Eva är en bild på församlingen (Ef. 5:31-32). De två blir ett kött – ett namn, en enhet. Kristus är brudgummen, församlingen är bruden. Bruden bär brudgummens namn. ”De kristna” kallades för första gången vid detta namn i Antiokia (Apg. 11:26) – ett namn som den Helige Ande själv erkänner i 1 Petr. 4:16. Vi bär Hans namn, vi är kallade Kristi kropp, vi är förenade med honom som ett kött.
Det är ingen slump att Saul från Tarsus fick höra: ”Saul, Saul, varför förföljer du MIG?” – när han i själva verket förföljde församlingen (Apg. 9:4). Kristus och församlingen är ett. Likt Adam och Eva kallades ”Adam”, är vi kallade vid Jesu namn.
Denna sanning är så viktig att Satan måste angripa den. Han attackerar äktenskapet, identiteten, bibelns ordalydelse, och den andliga enhet som finns mellan Kristus och hans församling. Från skapelsen till Uppenbarelseboken finns ett genomgående tema: Enheten i Guds tanke. Den är helig.
Gud kallade deras namn Adam. Vi bör inte glömma det.